Konsten i våra kyrkor och kapell

konstlärare Hans-Peter Holmsten skriver:

Den första kursgången 20.1 besökte "Konsten i våra kyrkor och kapell" Gamlas kyrka, en fantastisk arkitektonisk skapelse i betong, och ett fascinerande bevis på att kyrkoarkitektur kan vara nåt annat än fina klocktorn och gotiska pelare. Kom med du också nästa gång 24.2 då vi kommer att bekanta oss med Viks kyrka, som inte den heller passar in i stereotypen på hur en kyrka ”ska” se ut. Här några vackra bilder från Gamlas kyrka som är lånade från nätet eftersom vi tyvärr inte hade en tillräckligt bra kamera med oss under besöket.

Publicerad 26.01.2015 kl. 14:15

Insikter, forntida pyssel och arkeopedagogik i Arkeologiklubben hösten 2014

Timlärare Eva Ahl-Varis skriver:

Skolbarn borde få en chans att pröva på många olika hobbyverksamheter. Det är något som går lätt att förverkliga via Arbis. Arkeologiklubbar för årskurs 3 – 6 prövades i höst för första gången. Ofta brukar verksamheten efter den obligatoriska undervisningen vara idrottsbetonad, men även annan verksamhet har efterlysts av lärare och föräldraföreningar. Eleverna i Hoplaxskolans enhet Haga lågstadium och Nordsjö lågstadium (Rastis) gjorde en arkeologisk tidsresa.


Kurserna bestod av åtta undervisningstimmar (1,5h/gång). Läraren, fil.dr Eva Ahl-Waris, dvs. undertecknad, kom på plats och berättade om Finlands forntid och arrangerade pyssel. Deltagarna var mellan 10 och 11 år gamla och duktiga på att förstå vad arkeologernas yrke går ut på, hur man forskar i forntiden och hur människor levde förr i Finland. Kursen kunde fungera som ett konkret stöd i historieundervisningen, genom att timmen varje gång inleddes med att jag presenterade ett visst tema eller en viss kultur med en powerpoint. Under timmens andra del fick deltagarna själv pröva på att göra pyssel anknutet till dagens tema, t. ex. måla hällmålningar med akvareller och göra kamkeramiska krukor av lera då vi talade om stenåldern samt knyta band med järnåldersteknik.

I kursen ingick även en utflykt till närliggande fornlämningar samt ett besök i Finlands nationalmuseums förhistoriska avdelning. Rastisgruppens fem ivriga gossar besökte det närliggande historiska området kring Botby gård och klättrade även upp på den enda fornborgen inom Helsingfors stads gränser i Botby. Borgen har bevarade strukturer både från 1200-talets slut-1300-talet och från 1914-18 då Ryska riket byggde en kedja av försvarsanläggningar kring Finlands huvudstad. Utsikten från vår rastplats där vi åt vårt mellanmål var magnifik! Metron tog oss behändigt till och från Rastis på bara några minuter.

Hagagruppen på 11 nyfikna barn besökte den närliggande stenåldersboplatsen, som en gång bestått av en rad öar, i Lekparken i Sockenbacka. Området har undersökts under flera repriser på 1990- och 2000-talet. På plats åt vi vår matsäck samt gjorde en uppgift: vi försökte förstå vad arkeofyter och kulturbundna växter var och hitta dem i terrängen. Det gick lätt och snabbt att ta sig tur-retur Haga-Sockenbacka med buss.

Alla deltagarna har även besökt Finlands nationalmuseums förhistoriska avdelning för att se de verkliga föremålen från de olika perioderna vi talat om. Som ett stöd i undervisningen användes även Museiverkets bok av Purhonen & Miettinen, Elämää Suomessa kivikaudella (2006). Boken finns tyvärr ännu inte att få på svenska, men hade upplysande bilder och koncis text (på finska).

 

Verksamheten i klubbarna kan med ett vetenskapligt ord kallas för kulturarvspedagogik. Inom den används autentiska källor i kombination med kunskap och pedagogisk förmedling. Då fokus här var på arkeologi kan man tala om 'arkeopedagogik'. Viktigast av allt i det här sammanhanget är ändå att eleverna upplever att kursen som utmanande och rolig. Att döma av alla frågor jag fick och av hur mycket vi pratade tillsammans så tror jag faktiskt att det blev så.

 

Avslutningsvis fick varje elev som deltagit i kursen ett personligt 'diplom' försett med sitt namn och att man deltagit i kursen, undertecknat av läraren. Förhoppningsvis stärker dylika detaljer elevens känsla att ha fått delta i något speciellt.


Sammanfattningsvis upplever jag att eleverna nått flera insikter om det förflutna under kursen gång och många visade mycket livligt intresse, till exempel genom att självmant ta med egna böcker om forntiden till gruppen. Pysslen var inte alltid enkla, men alla prövade åtminstone för en stund på dagens temapyssel, många med mycket god framgång. Kanske föräldrarna får band och krukor i julklapp?

Det möjligt för alla intresserade att delta i en ’stenåldersverkstad’ även under Arbis Julvaka 28.11.2014 kl. 17-21: kom med och knåda krukor, måla julkort med hällmålningar och skapa vackra band med järnåldersteknik även då!

Vårterminen 2015 fortsätter Arkeologiklubben, 'Arkeologisk Tidsresa', såväl i Haga (från och med slutet av januari) som i Rastis (från och med mitten av februari), då vi skall bekanta oss med Egyptens pyramider och faraoner, Levantens spännande forntid och den gamla högkulten i Knossos – håll utkik efter våra flyers och välkommen med! Vi ses på Arbis!

Varma julhälsningar önskas av läraren för kursen.

Publicerad 24.11.2014 kl. 13:55

YANSIMALAR – reflektioner

Musiklärare Anna skriver:

Hälsningar från Istanbul

De små rätterna blir fler och fler och snart är vårt bord fulldukat med meze läckerheter av alla de slag och vi börjar ångra att vi alls beställde någon varmrätt. Samtidigt blir människovimlet allt större och livligare, folk i alla åldrar har kommit ut på middag i stora sällskap och är högljudda och glada. Ingen låter ösregnet utanför gatuserveringens parasoll störa deras festhumör, det verkar faktiskt som om vi är de enda som låter våra dyblöta skor irritera oss en liten aning.

Där kommer de nerför trappan. De svartklädda musikerna som underhåller restauranggästerna. Den vanliga sammansättningen är klarinett, keman eller violin, darbuka, qanun eller en sorts turkisk cittra och tamburin. Och så sätter de igång. De går från bord till bord och spelar några låtar vid varje och alla stämmer in i sången. De spelar högt och rakt i örat på en. De måste vara frågan om riktiga traditionella godingar, för varenda restauranggäst kan orden och klappar takten till. Rytmiken ja, taktarten är inte 4/4 utan det är långa osymmetriska rytmmönster som människorna klappar och ackompanjerar sin sång med. Spännande. Tänk att det löper så smidigt och naturligt för dem alla. Det här har nog kommit med modersmjölken för dem, tänker jag. Och avundas deras känsla av samhörighet. Där sjunger och klappar de alla av hjärtans lust, hela restaurangen som en enda orkester trots att de sitter vid sina egna bord. Vi är de enda turisterna där. Men vi välkomnas med i musiken med deras blickar, det räcker att vi vaggar med i rytmerna, så är vi i alla fall till synes en del av allsången.

Fast egentligen. Visst kan man hitta samma känsla av samhörighet också hos oss. Kanske inte under riktigt lika spontana förhållanden ute i vimlet på stan men ändå. Tanken med ett Arbis för alla innefattar egentligen också samma känsla av gemenskap som de sjungande och klappande kroggästerna i Istanbul förmedlade. Att våga gå med, att våga bjuda lite på sig själv utan att någon betygssätter det man får till stånd. Att utveckla sina färdigheter tillsammans med likasinnade i en uppmuntrande miljö och hitta en plats i ett socialt sammanhang. Tröskeln ska vara låg att komma med och prova på något nytt. För visst är det så: Att delad glädje är dubbel glädje.

Här en spännande webbsida om turkisk musik:

 

Publicerad 28.10.2014 kl. 15:05

Arbistårtan/-bakelsen

 

Hushållslärare Ghita skriver:

Botten

65 g mörk choklad (minst 53 % kakao)

¾ dl matlagningsgrädde

65 g smör

2 ägg

1 ¼ dl socker

1 dl speltkärnmjöl

1 (½) tsk bakpulver

 

Svartvinbärsmousse

5 gelatinblad

300 g hela svarta vinbär

1 dl pudersocker

2 ½ dl vispgrädde

3 msk svartvinbärssaft

 

Gelé

1 ½ dl svartvinbärssaft

2 gelatinblad

 

Botten:

Ta fram en kakform med löstagbar botten (24 cm i diameter). Beklä bottnen med ett bakplåtspapper. Smörj kanterna av kakformen med smör. ”Bröa” kanterna med kakaopulver. Sätt ugnen på 150- 175 grader.

Sätt i en liten kastrull bitar av chokladen och matlagningsgrädden. Värm upp på låg värme tills chokladen smultit. Rör om. Stäng av kokplattan. Tillsätt smöret och rör om till det smultit.

Vispa ägg och socker pösigt. Blanda speltkärnmjöl och bakpulver i en skild skål. Tillsätt mjölet i ägg- och sockerblandningen. Tillsätt även chokladblandningen. Rör om väl. Häll i den smorda och bröade formen. Grädda 30 minuter på lägsta falsen.

Låt bottnen kallna. Trä en hög ring av t.ex. plastfolie runt kanterna på insidan av kakformen. Metallkanterna får bli kvar. Häll sedan svartvinbärsmoussen på kakan.

 

Svartvinbärsmousse:

Sätt gelatinbladen i kallt vatten.

Mosa vinbären med en stavmixer. Tillsätt pudersockret.

Vispa grädden i en skild skål.

Värm upp saften till kokpunkten. Krama ur gelatinbladen och sätt dem i den varma vätskan. Häll vätskan under omrörning i de krossade vinbären. Blanda ihop med den vispade grädden. Häll moussen på den avsvalnade bottnen. Ställ kallt för att stelna, gärna över natten.

 

Gele:

Sätt gelatinbladen i blöt i kallt vatten. Hetta upp 2 msk av saften. Krama ur gelatinbladen och tillsätt dem i den heta vätskan. Tillsätt sedan resten av saften. Skeda försiktigt glasyren på den stelnade moussen. Ställ kallt och stelna.

Skär riktigt försiktigt med en mycket vass kniv på insidan av folieremsan. Ta loss metallkanterna och klipp bort överlopps bakplåtspapper undertill. Sätt kakan på ett vackert fat.

 

Garnera med svartvinbärsblad och hela svarta vinbär. Vispad grädde passar mycket bra till kakan.

 

 

 

Publicerad 08.10.2014 kl. 14:26

Akvarellutställning i Karkkila

Konstlärare Hans-Peter skriver:

Det är fyra chanser kvar att se min akvarellutställning i Karkkila. Utställningen finns på Finlands gjuterimuseum, det forna kontoret mittemot Högfors gård på bruksområdet.

Öppenhållningstiderna under veckosluten, 4.10-5.10,11.10-12.10,18.10-19.10 och 25.10-26.10 lö-sö kl 12 -15. Visserligen den sista dagen, då jag är själv på plats så plockar jag ner utställningen i god tid före stängningsdags. Välkommen och njut av en unik kulturmiljö och konstutställning. Min målning föreställer Munkshöjden som på finska betecknas som VUORI.

Publicerad 30.09.2014 kl. 14:07

Allmänna intryck av Riga som resmål

Språklärare Heidi skriver:


Jag var med min bror och hans sambo på resa i Estland och Lettland i början av augusti. Efter några dagars vistelse i Pärnu var det dags att välja vart vi skulle åka därefter. Efter en stunds eftertanke beslöt vi att åka till Riga och reserverade hotell medan vi var på stranden i Pärnu. Vi åkte med bil, och det första intrycket av hotellparkeringen på den trånga innergården utanför hotellet i Riga gav bilden av kundbetjäning som inte fyller de krav man är van vid här i Finland. Vi hade blivit lovade en parkeringsplats, men det verkade som om folk parkerat precis hur som helst utan att hotellet gav några som helst instruktioner till hur man fick parkera. Det fanns en enda liten plats dit bilen med nöd och näppe kunde placeras, och vi fick order att flytta på bilen en gång genast i början innan vi ens hade checkat in.

I hotellreceptionen var betjäningen inte heller av det snabbaste slaget, men vi fick dock klarhet med oklarheter i betalningen av hotellrummet, vilket det också höll på att bli svårigheter med. På en av matrestaurangerna i Riga fick vi först menyerna framför oss och omkring 20 minuter senare fick vi höra av en annan servitör, som kom förbi, att det tar omkring 50 minuter att få mat, i vårt fall pizza. Det var ju ungefär samma som att säga "tack och adjö". Vid det laget var kvällen redan ganska långt hunnen och vi var hungriga. Så vi beslöt att byta restaurang och efter en tids sökande hittade vi ett annat pizzaställe där vi kunde äta och fick maten till och med inom en rimlig tid. Första kvällen var det också svårt att få tag på taxi i centrum för att komma till hotellet, dit det ändå var några kilometers avstånd. Det var faktiskt nästan som en kulturchock att mitt i allt stå ute i regn på natten efter att ha tillbringat några dagar i det heta Pärnu där det var över 30 grader varmt. Trots att jag inte är en soldyrkare gjorde värmen susen.
 

Vi var två nätter i Riga och på morgonen när vi skulle åka hem märkte vi till vår stora förskräckelse att någon hade parkerat sin bil rakt framför vår bil på så sätt att det var omöjligt att komma ut från parkeringen. Som tur fick hotellreceptionen tag på bilens ägare vid 7-tiden på söndagsmorgonen så att bilen kunde flyttas. Min blick lär ska ha varit ganska så förskräckt när jag fick veta att det först verkade omöjligt att åka iväg. Jag hade ju jobbet redan i tankarna, och min första tanke var vad jag ska göra nu om jag inte kommer i tid till min första arbetsdag 11.8 till Arbis efter den två månader långa semestern! Tänk att komma försenad till jobbet! Med dagens teknik går det förstås att ringa och mejla om förseningar. Båten skulle förstås gå ett visst klockslag från Tallinn och så vidare. Men så förstod jag att det ju finns betydligt värre saker här i livet. Men blotta tanken av att inte komma i tid dit man tänkt sig gör en låst. Man har ju mål också under sin semester och vill att det mesta ska gå som planerat. Åtminstone så där i det stora hela...

Språket förstod jag ingenting av i Riga. Det var rena rama rotvälskan för mig. Lettiskan påminde inte om något av de språk jag kan eller ens känner till några ord av. Orden verkade konstiga och långa när man lyssnade på folks prat. Lyckligtvis talade de flesta engelska så att man klarade sig. Som språklärare brukar man ändå kunna gissa sig till vad ord betyder, och de germanska språken påminner ju om varandra i viss mån både lexikaliskt, semantiskt och etymologiskt. Men lettiskan hör till den baltiska språkgruppen.

På något sätt fick jag den bilden att man får vara beredd på överraskningar när man reser till Riga. Detta gäller väl resande också i största allmänhet. När vi skulle åka hem, märkte vi t.ex. att tre-fyra av utfartsvägarna var stängda med bommar och polisövervakning. Det var något sorts större evenemang som ordnades just söndagen den 10 augusti precis när vi skulle åka iväg. Vi fick vända om flera gånger och till sist beslöt vi åka mot en annan riktning förbi hotellet vi hade bott på, och då kunde vi komma in på utfartsvägen som ledde oss vidare mot Estland och Tallinn. Mitt enkla råd till alla är: lämna bilen hem när/om ni åker till Riga. Däremot var det klokt att hyra cykel åtminstone i Pärnu, antagligen skulle det vara det i Riga likaså, i synnerhet om man är flera dagar där. 

Jag drog en lättnadens suck när vi kom över gränsen till Estland. Då tänkte jag att alla ”problem” hoppeligen är förbi på den här resan! Jag lärde mig att kundbetjäningen trots allt fungerar bra på de flesta ställen i Finland som jag har erfarenhet av. Dock måste man komma ihåg att den mänskliga faktorn alltid spelar en roll vid kundbetjäning. Om man åker till samma ort på nytt kan det lika bra hända att allt går smidigt till om det är andra personer som betjänar än vad det var den här gången. Vi har alla olika dagar och humöret växlar, trots att det inte borde märkas i kontakten med kunder. Men jag kommer ändå inte ifrån tanken att mentaliteten är annorlunda i Lettland än i Finland, hur stereotypt det än må låta!

Foton ur Kati Lappalainens privata samling:

 

ur Kati Lappalainens privata fotosamling

 

 

 

 

 

Publicerad 29.09.2014 kl. 10:37

En piga från Sastmola, en rysk officer

huvudlärare Alexandra Ramsay skriver:

Sex kursdeltagare i släktforskning på Arbis ställer ut på Virkagalleria, där Arbis och Työvis 100-års utställning pågår.

Besökaren får se släktträd och dessutom läsa minibiografier om någon av de personer som det forskats om. Den som trodde att ett liv med häftiga kast från arbete till arbetslöshet, med flyttningar från ett land till ett annat och med sökande efter lycka och bekräftelse hör det moderna livet till får lov att konstatera att det moderna började långt innan någon av oss som läser det här blev till. Berättelserna på utställningen handlar om bl.a. en piga, en kallskänka, en rysk officersson som växte upp i Finland, en finsk ingenjör som ville göra karriär bortom Ural och en äventyrare till havs.

Nu är det många som tror att de som forskar i sin släkt vill göra sig fina genom att visa att de härstammar från helgon och kungligheter och möjligen vill de till och med dölja fakta som pekar på motsatsen. ”Jag hade en moster som började släktforska, och hon hade nog tänkt sig att kunna föra i bevis att hon härstammade både från den heliga Birgitta och från Gustaf den tredje. Hon slutade forska, prompt, då det visade sig att de flesta av hennes släktingar var sjörövare. Och så talades det aldrig mer om den släktforskningen”. Den där skrönan hörde jag förra veckan och återger den här för den blottlägger en vanföreställning om släktforskare och släktforskning. Myten berättar ju faktiskt också om att många börjar släktforska med stora förväntningar och ofta kommer till överraskande resultat. Det stämmer nog. Släktforskning handlar ibland också om att inte hitta sina anfäder och den mödan och besvikelsen visar sig som tomma luckor i materialet, luckor som inte handlar om att dölja något utan om att man ännu inte vet. Webben och digitaliseringen av arkivmaterial medför i alla fall att släktforskningen eller genealogin, dag för dag, blir lättare att utföra, för vemsomhelst och varsomhelst.

Och det, gott folk, som nu här har sagts visar att det alltid handlar om två perspektiv som möts. Vi är historia och vi gör historia. Det förra betyder att våra liv har vissa historiskt givna förutsättningar, såsom förekomsten av eller avsaknaden av, låt oss nu säga, vaccinationsprogram och internet. Det senare betyder att vi i våra liv hämtar kraft ur erfarenheter och minnen eller varför inte kunskap om våra anfäder. Vi brukar då historia, för att skapa våra egna meningssammanhang och livsvillkor och undviker förhoppningsvis lögner. Alla samhällsklasser är intressanta.

Hoppas nu att många som läser det här får lust att se utställningen och börja släktforska. Du kan också delta i en workshop och pröva på släktforskning på internet, på stadshuset den 25.9 klockan 13-14.30.

Konturerna av pigan Wilhelmina Ahlsténs liv kunde tecknas med hjälp av kyrkböckerna.

 

Publicerad 18.09.2014 kl. 14:37

Tabata

Jumppa-läraren Carolina skriver:

Tabata är en tidig form av HIIT (High Intensivity Interval training), där vältränade når en ännu bättre form och där nybörjare på kort tid kommer att märka att konditionen förbättras. Tabata är därför en träningsform som passar alla. Namnet kommer ursprungligen från Japan där Dr Izumi Tabata upptäckte att några sekunders högintensiv träning ger kroppen möjlighet att jobba maximalt, vilket ökar syreupptagningsförmågan.

Tabata innehåller olika typer av muskel- och konditionsövningar där hela kroppen engageras och du väljer själv hur hög intensiteten är. Övningarna görs i 20 sekunder och följs av 10 sekunders vila. 20 sekunder träning, det är ju ingenting! Tänk bara hur många sekunder du sitter framför skärmen per dag eller hur många sekunder du åker kollektivt per dag.

Jag vill dela med mig av Tabata eftersom jag själv älskar denna typ av högintensiv träning. Jag kommer att ha en kurs i Tabata under hösten på arbis. Vi kommer att genomföra tabata-träningen utomhus, vilket gör att vårt enda redskap är den egna kroppsvikten och det som naturen har att erbjuda.

Häng med på ett svettigt och roligt uteträningspass!

 

Publicerad 11.09.2014 kl. 11:16

Tove Janssons fresker Festen i stan och Festen på landet

Rektor Gunborg Gayer skriver:

I början av året kontaktades Helsingfors arbis av både Stadens konstmuseum och Ateneum, då Tove Janssons 100-årsutställning blev aktuell. Frågan gällde om freskerna i bottenvåningen skulle flyttas till Ateneum under utställningstiden 14.3 – 7.9.2014. Min uppfattning blev den, att Stadens konstmuseum motsatte sig flytten på grund av de risker den skulle medföra, men att Ateneum gjorde allt för att få freskerna till utställningen. Det är också Ateneum som har stått för kostnaderna föranledda av flytten. Det hela slutade med att freskerna flyttades, vi fick tygkopior i stället, och utställningen genomfördes planenligt.

Det fanns nog inga baktankar med flyttningen, utan att avsikten var att freskerna skulle återvända till Arbis. Möjligen kan man så här i efterhand ana sig till att de stora svårigheterna med flytten kanske fick Stadens konstmuseum att börja tänka i nya banor.

I augusti blev jag kontaktat av museichefen Maija Tanninen-Mattila, och Arbis besöktes av henne och två andra personer från Stadens konstmuseum. Så vitt jag har uppfattat saken rätt, beror ändringen i de ursprungliga planerna på följande:

Flyttningen av de känsliga freskerna är dyr, och varje flyttning innebär att de måste renoveras. När man började planera flyttningen, visste man inte vilka kostnaderna skulle komma att vara. Flyttningen tillbaka hade inneburit, att freskerna måste flytta ut och in igen i samband med den grundläggande reparationen 2016 – 2017, vilket innebär merkostnader av olika slag.

Värdet på målningarna, både det mentala och det ekonomiska, har ökat, särskilt nu under 100-årsfirandet av Tove Jansson.Freskerna är inte tillräckligt väl bevakade i den helt obevakade bottenvåningen på institutet.
Stadens konstmuseum kommer att utvidga i Tennispalatset, och har för avsikt att år 2016 inrätta ett Tove Jansson-rum, där också freskerna kommer att placeras.

Diskussionen med konstmuseet utmynnade i att museet lovade se till, att Arbis får ny konst i bottenvåningen genast efter den grundläggande reparationen. Till dess får tygreplikerna av freskerna hänga kvar på Arbis.

Publicerad 10.09.2014 kl. 14:42

Varje år samma sak

Fyra veckor har jag hunnit vara på jobb redan efter en lång semester. Fyra veckor – en månad.  Det har varit anmälningsrumba, det nya kursprogrammet, arbetsgrupper, möten, seminarium med de andra instituten i huvudstadsregionen, fortbildning om Pecha Kucha, information till timlärarna, Arbisbladets deadline, marknadsföring och i ärlighetens namn: långa kaffepauser. För det mesta med bulle. 

Och nu plötsligt börjar den. Terminen. Hjälp, hur är det man gör? Jag inleder min tjugonde höst som lärare men jag kan försäkra er att jag inte känner mig ett dugg säker. Tvärtom, rampfebern verkar bli allt värre med åren. Varje år är det samma sak; det känns som om jag aldrig stått inför en klass förut. Pirrigt. Snart kommer jag att stå öga mot öga med 30 nybörjare i ryska.  Om det känns spännande för dem så kan jag lova att det är ingenting mot hur det känns för mig.

Och hur kan det komma sig att jag i år igen har handlat enligt devisen ”Varför göra idag det du kan göra imorgon”? Så att hela veckoslutet har gått till lektionsförberedelser. Jag skulle ju nog ha haft tid.

Men alla våndor till trots är det undervisningen som är tjusningen med det här jobbet. Och spänningen, den lätta hjärtklappningen, är en del av paketet. Nu kööör vi!

Publicerad 08.09.2014 kl. 19:13

Nu kör vi igång

Biträdande rektor Moa skriver:

Det har rått sommartorka här i vår blogg men nu kör vi igång igen och siktar på minst ett inlägg per vecka.

I presentationen står det att vi bloggar om livet på och utanför Arbis. Den här bloggen handlar om livet utanför, närmare bestämt om livet på agilitybanan. Agility är en härlig sport och hobby. För den oinvigda kan jag berätta att det handlar om hinderlöpning för hundar. Förutom hopphinder som i hästhopp ska hunden på agilitybanan också krypa genom tunnlar av olika slag, springa över ett gungbräde, en längre bom och ett så kallat A-hinder – ett hinder som ser ut just som ett A, ca 2 m högt – som hunden ska ta sig över så snabbt som möjligt. Överhuvudtaget ska banan göras så snabbt som möjligt, ofta på ca 40 sekunder. Om det går snabbare, är det naturligtvis ännu bättre. Men det gäller också att ta hindren i rätt ordning och inte fälla några ribbor.

Hunden lär sig hindren ganska snabbt och får också ofta en förkärlek för vissa av dem. Det gör utmaningen för föraren att styra hunden till rätt hinder större, om det finns något favorithinder i synfältet. Men det är alltså inte hunden som gör fel, utan det är föraren som inte har visat tillräckligt tydligt i rätt ögonblick. Därför är det en ständig morot att utvecklas som förare för att lyckas ännu bättre i samarbetet med hunden. Och när man vinner är det hunden som är världens bästa – det råder det inget tvivel om.

Det roliga är också att det alltid finns något att glädja sig över, något som gått speciellt bra, trots att slutpoängen kanske inte blev så lysande. Visst finns det de som går omkring och småperklar, om banan inte gått så bra som de hade hoppats på. Men de allra flesta hittar alltid något att vara nöjda över. Och i synnerhet i nybörjarklasserna är stämningen under tävlingarna på topp och man ropar bravo åt till exempel Kaxen som sniglar sig fram på banan och kommer i mål med 35 sekunders övertid. Det om något värmer ända in i själen, vilket inte är så illa så här i höstregnet.

I agility handlar det väldigt sällan om blod, svett och tårar. Här deltog vi i "Agipitsi" i Raumo i fjol. Förarna var iklädda spets och den bästa utstyrseln premierades. Det var faktiskt vi som vann den gången. 

Publicerad 25.08.2014 kl. 20:52

Dags att knyta ihop säcken

Ylva Larsdotter, bibliotekarie och redaktör för arbis festskrift skriver:

Arbis festskrift Delad glädje – Helsingfors Arbis är i stort sätt klar. Lite småpill återstår men snart sätter jag punkt för den. Tack vare Ea Söderbergs sjukt bra layout, Jonna Brander, redaktör på Sets, Nina Weckström på Hbls infallsvinklar och estetiska öga, Gunborg Gayers språköga och saklighet och mina vilda idéer – som jag spar till nästa bok är det ÅRHUNDRADETS FESTSKRIFT!

Releasen blir på Arbis & Työvis gemensamma 100 års jubileumsfest på Stadshuset 11.9  -  av alla datum!

Så här såg det ut på redaktörskans skrivbod 11 september 2013. Högarna har bara delvis med bokens innehåll att göra. Jag lovar att festskriften är är stringent, tydlig och mycket LÄCKER.

 

Publicerad 21.05.2014 kl. 13:45

iSaludos desde Barcelona!

Jenny Kajanus är lärare i spanska på Arbis:

Äntligen fick jag se Barcelona, som var just så vackert, livfullt, trendigt och inspirerande som jag alltid föreställt mig det. I det följande kommer några tips på ställen vi besökte. De mest uppenbara sevärdheterna – Sagrada Familia, Parc Guell, Picassomuséet, Las Ramblas, Montjuic, Barceloneta  m.fl. – räknar jag inte med här. Till de tre förstnämnda lönar det sig att reservera biljetter över nätet, om man inte vill stå och köa i timmar.

 

1.MEAM (Museu Europeu d´Art Modern). Modern figurativ konst i vackra Palau Gomis precis bredvid Picassomuséet. Mycket suggestivt. Och inga köer!

http://www.meam.es/ 

 

2.La Boquería – saluhallen vid Las Ramblas är en fest för alla sinnen. Bor man i lägenhet kan man köpa hem allehanda läckerheter. Men vakta på plånboken i trängseln!

 

 

3.Maremagnum. I hamnen bredvid Europas största akvarium ligger detta flashiga shoppingcenter med Desigual, Mango och andra kända märken. Många trevliga restauranger med terrass mot vattnet!

 

 

4.Parc de la Ciutadella är en grön oas på promenadavstånd från gamla stan och basilikan Santa María del Mar (som Ildefonso Falcones roman Katedralen vid havet handlar om). I ena ändan finns en triumfbåge, i den andra ett zoo.

 

 

5.På Ziryab i gamla stan åt vi läckra och trendiga fusionstapas. Köket blandar arabiska och katalanska smaker. Prova t.ex. ”Ali Baba´s Cave”!

http://www.ziryab.es

 

6.Nära Sagrada Familia (på Passatge de Font, 5) hittade vi  ”La Taquería” som representerar det autentiska mexikanska gatuköket. Opretentiöst, ungdomligt, glatt och trångt. IPa comer chingón!

http://www.lataqueria.eu

 

7.Sist men inte minst: Är man i Spanien under Semana Santa (påsken) bör man absolut inte missa processionerna. Här en bild från Viernes Santo (Långfredag):

Publicerad 07.05.2014 kl. 14:56

Paris in memoriam...

Biträdande rektor Moa skriver:

 

Det har mer eller mindre blivit en tradition att fira påsken i Paris. Och till den traditionen hör det att äta sig igenom stadens urval av Tarte Tatin, den ljuvliga äppelpajen som "uppfanns" av systrarna Tatin som innehade ett litet hotell i Lamotte Beuvron, en bit söder om Orléans i slutet av 1800-talet. Kakan kom till då syster Caroline i hastigheten glömde att placera degen först i kakformen, men genast beslöt att helt enkelt improvisera en annorlunda variant. Och den väckte så stor förtjusning att den blev hotellets egen specialitet.

Så här ser en av Paris smaskigaste Tarte Tatin ut:

Och här är ett recept som vi gjorde för många år sen på Arbis kurs i fransk matlagning. Lycka till med bakningen!

Tarte Tatin

2,5 dl mjöl

100 g smör

2 msk socker

2 äggulor


1 kg syrliga, fasta äpplen

150 g smör

125 g socker

Smula ihop mjöl och smör tills de liknar brödsmulor. Blanda i sockret. Tillsätt äggulor och rör ihop till en degboll. Slå in degen i plastfolie och låt den vila i kylskåpet 30 min.

Smält smör och socker i en ugnstålig stekpanna på medelvärme. Lägg äppelklyftorna i pannan och stek dem i 15 minuter tills sockret karamelliserats och äpplena är gyllene.

Kavla ut degen så att den blir lite större än stekpannan. Lyft pannan från värmen och lägg degen över äpplena och stoppa in degen runt kanterna. Ställ pannan i 200° varm ugn och grädda den i 20 min. Sänk värmen till 150° och grädda ytterligare 20 min.

Ta ut kakan ur ugnen och lossa med en kniv runt kanten. Stjälp snabbt upp kakan på ett serveringsfat. Var försiktig så att inte ”saften” rinner ut.

Avnjut varm men inte het med en ordentlig klick crème fraîche – mums!

Publicerad 24.04.2014 kl. 21:04

Arbis festbok i Schildts & Söderströms höstkatalog

Ylva Larsdotter, bibliotekarie på Arbis och festboken redaktör påminner:

Arbis fyller 100 år läsåret 2014-2015 och med anledning av det utkommer vi med en festbok på Schildts & Söderströms. På sidan 20 i den läckra höstkatalogen kan du läsa mer om Delad glädje – Helsingfors arbis 1914-2014.

Photo: Cata Portin

Publicerad 09.04.2014 kl. 13:09

Personalen på Helsingfors arbis bloggar om livet på och utanför Arbis.

Senaste kommentarer

14.02, 12:28Lapptäcken på Arbis av Helena
14.11, 23:47Vart har kattmänniskan tagit vägen? av Dessis och Esskils matte (som också gillar hundar)
23.10, 19:47"Så otroligt vänligt!" av