En julklapp som säkert gör någon glad

Byråsekreterare Jan skriver:
 
Såhär inför julen går kreditkorten heta för många och det finns ingen hejd på vad allt ungarna ska få i julklapp. När jag själv firar jul hos någon barnfamilj blir jag fundersam när jag ser mängden julklappar. Behövs faktiskt varenda julklapp, skulle barnen bli ledsna om det saknades ett föremål ur högen?
 
Själv upptäckte jag ifjol en välgörenhetsform som jag inte kunde låta bli att stöda. Den heter ”Joulupuu” (har inte hört nåt svenskt namn) och går ut på att man skänker en julklapp åt de barn och unga som annars skulle bli utan, dvs. barnskyddets skyddslingar. Julklapparna samlas in bl.a. på en samlingspunkt i Forums köpcentrum men också omkring på stan (mer info här) och Helsingfors socialverk vidarebefordrar dem till barn som har det materiellt och annars också jobbigt ställt.
 
Klart, i välgörenhetsväg finns det massor man kan göra under juletid, t.ex. donera en del av julklappspengarna till välgörande ändamål, men kanske för att min fru och jag är barnlösa känns det särskilt bra att lämna en glatt inpaketerad julklapp åt nåt barn i Helsingfors som annars kunde bli utan, på barnhem, hos  fosterfamiljer eller i fattiga, söndriga hem.
Publicerad 12.12.2011 kl. 10:12

Det lackar mot jul

biträdande rektor Moa skriver:

Det lackar onekligen mot jul. Julsånger på olika språk som tränger ut ur klassrummen på Arbis talar sitt tydliga språk. Och jag inser att höstterminens sista lektioner står för dörren – helt plötsligt. Och nu handlar det faktiskt inte bara om det vanliga "tiden går så fort nuförtiden". Nej, det handlar både om en annan tidräkning och om människans förmåga att anpassa sig.

För några år sedan hade vi på en fortbildningsdag för personalen lyckats engagera Christoph Treier, mental tränare för bl.a. många idrottare inom världseliten (bland de senare Kaisa Mäkäräinen). Han talade om hur det mentala påverkar det fysiska helt konkret: Om vi t.ex. har en tio timmars flygresa framför oss kommer vi troligtvis att vara slut när vi kommer fram men om vi vet att vi ännu efter det har fyra timmar till med ett annat flyg kommer vi att känna samma trötthet först efter de fyra timmarna. Med andra ord, på den tiden jag jobbade enbart som lärare och visste att mitt jullov skulle börja en vecka efter det att lektionerna slutade, var jag helt färdig för semester redan sista undervisningsveckan, medan jag nu som byråkrat jobbar fram till jul och därför inte nått mitt bäst före-datum ännu. Därför kom årets sista lektion som en överraskning. Högst intressant!

 

Publicerad 08.12.2011 kl. 09:05

Julvaka

Arbis julvaka var igen en succé - ett stort tack till alla som var med och bidrog till den fina stämningen!

Bilder från Julvakan finns här.

 

Publicerad 28.11.2011 kl. 14:43

Litteraturmatiné

Agneta von Essen skriver:

På lördag händer det! På Arbis i Festsalen kl.13.30 intas scenen av SKRIVANDE FAMILJER LIVE! Då kommer Claes och Henrika Andersson, Nalle och Robin Valtiala och Mårten Westö att berätta om hur det är att vara två som skriver i samma familj. Du tror det är tre familjer - men det är fyra.

Hurså? Kolla själv!

Efter kaffepausen med boktorg blir det JULKLAPPAR TILL BARN OCH BARNBARN med Yvonne Hoffman, Minna Lindeberg och Ursula Vuorenlinna. Håll tummarna för bättre väder än senaste år! Fast alla vet att det är fint väder om man tar rätta kläder.

Väl mött!

Publicerad 23.11.2011 kl. 09:57

Sista fredagen i november

Rektor Gunborg skriver:

Jag hade aldrig deltagit i Arbis julvaka när jag började jobba på institutet hösten 2006. När sedan den första kom förstod jag inte ens att ta med ett barnbarn för att få uppleva den. Nu vet jag bättre.

Då, den där första gången, förstod jag inte ens hur hela julvakan blev till. Plötsligt märkte jag att alla hade varit med på något hörn, utom jag: än gällde det att fixa plakat, än att kontakta kunniga hantverkare för olika verkstäder, än att se till att ens egna barn ställde upp i kapprummet eller mitt i pepparkakssmeten. Dagen D fanns det verkstäder i alla våningar i hela huset, 20, 30 stycken, och allt fungerade. Det sprang folk från kansliet och fixade smörgåsar åt dem som jobbade i något klassrum, någon hjälpte ett barn som hade tappat bort en förälder, någon annan tryckte upp flera programblad när upplagan sinat och någon tredje fixade växelpengar när de hade tagit slut i någon verkstad. Det var fråga om ett osannolikt väloljat maskineri. Det uppdrag som jag fick var att stå i bottenvåningen och dela ut programbladen och hälsa alla välkomna, det allra enklaste av dem alla. Bakom detta fanns den någon som höll i alla de trådar som skapade helheten. Och över alltihopa vilade doften av pepparkakor.

Idag vet jag vilket arbete som ligger bakom allting. Planeringen inleds månader i förväg för att sedan kulminera de närmaste veckorna före. Numera kan jag glädja mig åt att gå runt i verkstäderna och uppleva den intensiva stämningen med något av mina barnbarn, egentligen oberoende av vilken ålder hon eller han är i. De kommer farande från när och fjärran för att få vara med. "I år är det min tur." De vill modellera marsipan, trycka tygkassar, sy tomteluvor, binda en dörrkrans, baka pepparkakor eller stöpa ljus. Det intressanta är att det inte har betytt något vilken ålder de har varit i. Det har varit lika roligt ändå, vilket ju bevisar hur lyckat konceptet är.

Känslan av utmattning när det hela är över är total hos det arbetande folket. Samtidigt finns det en stor glädje och en förnöjsamhet över att vi klarade det en gång till, att se till att omkring 1000 människor får mötas och trivas under en fredagskväll i novembermörkret. Numera tror jag ju inte att det här kan ske utan det där maskineriet.

Publicerad 22.11.2011 kl. 09:21

Långsamma november

musiklärare Emilie skriv

Någonting händer i kroppen då det blir november. Dagarna blir kortare, och benen samtidigt lite långsammare. Solen går ner kl. 15.42, ingen jacka verkar vara tillräckligt varm, och inga skor tillräckligt vattentäta. Träden, himlen och till och med ens eget ansikte antar en smått diffus ton av grått. Klart att något händer i kroppen!!

Missförstå mig dock rätt, jag tycker om vissa fenomen med hösten. Jag tycker om att komma hem och tända några ljus, och kura ihop mig i soffan med en bok och en kopp te. Likaså tycker jag om att trotsa vind och rusk och sticka ut en mörk höstkväll och springa längs med havet. För en stund får man känna sig lite som Stormskärs Maja. Men även där, under de mest hurtiga springturer, kan jag konstatera; lika snabb och energisk som jag var på sommarens springturer är jag definitivt inte nu. Inte i november.

För att dock inte helt dras ner i höst-träsket har jag börjat samla på trevliga höst-minnen. Och jag måste bara berätta, jag har en ny favorit!

En gång i veckan samlas Allsångs-kursdeltagarna i Arbis festsal på Dagmarsgatan. Tillsammans sjunger vi sånger från när och fjärran. Vi sitter i en halvcirkel vända mot fönstret, som alltså är ett paradfönster, en hel vägg stort, och onsdagen den 9 november fick vi genom detta fönster beskåda något häftigt.

Klockan 15.30 när vi började sjunga var det ännu ljusan dag. En dryg halv timme senare var det kolsvart ute. Vi tände lite fler lampor i taket och fortsatte att sjunga. En stund senare märkte vi dock att det här med lampor egentligen var en ganska onödig sak, för rakt framför oss, bakom Nationalmuséet, steg en enormt stor och klart lysande fullmåne upp. Månljuset var starkt och kändes som någon slags strålkastare som lyste in på oss. Inspirerade av detta började vi sjunga sånger som "Moonriver" och "Månsången". Klockan var bara lite efter fyra på eftermiddagen, och där satt vi i fullmånens sken. Tokigt men sant, och väldigt fint!

Fullmåne-incidenten tänkte jag nu spara i min lilla samling av trevliga höstminnen, och ta fram det nästa gång då det här med höst, rusk och långsamhet känns extra jobbigt.

Jag önskar er alla läsare av Arbis blogg en fin fortsättning på hösten!

Publicerad 18.11.2011 kl. 12:10

Siden, sammet, trasa, lump...

Byråföreståndare Tua Sederlöf skriver:

Arbis loppis är redan en tradition, lika populärt varje gång. Folk står i kö redan innan alla påsar och lådor packats upp och man bjuder t.o.m. över varandra om fyndet är eftertraktat – och det är det ofta. Det är otroligt vilka skatter som funnits gömda och glömda i köksskåp och lådor runt om i stan och som vi till vår stora glädje får sälja till förmån för personalens rekreation. I år hoppas vi kunna bjuda alla våra över 200 timlärare på julkonsert med tilltugg.

I år är bokskatterna många och nya böcker och prylar dyker upp som gubben ur lådan varje natt. Det är nåt magiskt med vårt lopptorg, ett slags ymnighetshorn som alltid fylls på – osett och regelbundet. Själv tilltalas jag av tanken att saker får ny användning, det som någon tycker är en onödig skåpvärmare blir en välkommen och användbar pryl för någon annan. Snygga kläder byter bärare och goda böcker får nya läsare. Och rätt ofta händer det att man köper en bok, läser den, och så dyker den upp i loppislådan igen, till någon annans glädje.

Prylbordet kommer att finnas kvar ännu en vecka eller två – så länge magin fungerar. Bokbordet åtminstone över julvakan den 25 november. Och så blir det nytt loppis på våren, troligen i mars. Passa på att städa ut onödiga prylar så ni får plats för nya fynd i era skåp!

Idag, efter tre dagars försäljning har vi fått in över tusen euro! Stort tack till er alla för er medverkan!

 

Publicerad 07.11.2011 kl. 09:57

Ett mulet Helsingfors

Svenskläraren Annette skriver:


Igår täckte tjocka grå moln himlen, men jag och min man beslöt oss ändå för att ta en riktigt lång promenad genom Helsingfors. Trots att jag sällan brukar fotografera utan solsken slängde jag in kameran i väskan. Jag tycker nämligen om att fotografera, speciellt naturen. Jag njuter av att följa med naturens växlingar med alla färgskiftningar och förändringar som årstiderna erbjuder.

Till min stora förvåning fanns det många intressanta motiv i ett mulet Helsingfors. Av någon anledning hade jag satt likhetstecken mellan grått väder och fula bilder. Trots grådaskig himmel vaknade inspirationen och min kamera var i flitig användning.

När jag kom hem och satte in bilderna på datorn och gick igenom dem insåg jag till min överraskning att också mulna dagar kan bli vackra genom kameralinsen.

Publicerad 24.10.2011 kl. 09:55

Tjugo mörbultade brottare som slappnar av

Meditationsläraren Jan skriver:

Jag möts ibland av förvåning när jag berättar att jag sysslar med en form av brottning, närmare bestämt braziliansk jujutsu. "Varför sysslar en meditationslärare med sånt?" kan jag få höra, och mitt svar är att det är roligt att brottas.

Det hände sig att gymmet där jag övar bjj hade fått en ny huvudtränare och att han var på plats för att presentera sig. Träningen var ovanligt intensiv, eftersom alla de bästa brottarna hade kommit på plats för att välkomna den nya tränaren. Och när klockan var åtta och vi (lättade) tänkte att det var slut, visade det sig att vår tränare hade fått lov av gruppen som kommer efter oss att fortsätta en stund till.

Så det var en skara rätt så mörbultade brottare som till sin stora förvåning när den sista sparringsronden var över fick instruktioner att lägga sig ner på ryggen och blunda. "Andas långsamt" sa tränaren "och känn efter var det känns tungt, försök slappna av och andas långsamt". Han fortsatte förklara: "om ni andas långsamt så får kroppen vila och kan återhämta sig bättre, och ju bättre ni återhämtar er desto snabbare kan ni träna på nytt, desto snabbare ni kan träna på nytt, desto bättre blir ni och desto roligare är det".

Det där är ord som man sällan hör på en brottningsmatta: "stäng ögonen, andas långsamt och slappna av".

Men efteråt kan jag intyga att han hade rätt. Avslappningsövningen med djup, långsam andning direkt efter träningen hjälpte mig verkligen att varva ner snabbare och dagen efter kände jag mig mer utvilad i kroppen än vanligt.

Så till läsaren vill jag hälsa: även om du inte mediterar, kan du efter en hård ansträngning prova på att stänga ögonen, låta kroppen slappna av (du kan koncentrera dig i tur och ordning på benen, armarna, ryggen och axlarna och kolla att spänningen går ur dem) och andas djupt och långsamt, så får kroppen återhämta sig snabbare och bättre än vanligt.

Publicerad 12.10.2011 kl. 10:13

Hälsningar från Jörn

Bibliotekarien Ylva skriver:

Jörn Donners senaste bok ”Anteckningar om Mannerheim” returnerades idag till biblioteket. Äntligen tänkte jag. Den är efterfrågad och väntelistan är ganska lång. Damen bad så mycket om ursäkt för att hon nu med största sannolikhet begått en bibliotekssynd. Häromveckan hade hon varit på Akademen och hört Donner tala om sin nya bok och om Mannerheim. Väl framme vid signeringen sträckte hon fram Arbis biblioteks exemplar och bad helt enkelt om en hälsning! Vilket gladeligen beviljades av författaren ifråga.

Så hälsningar från Jörn Donner till alla Arbisläsare. I samma bok har damen dessutom bifogat en liten artikel om Mannerheim. Den hör således nu till boken och ska sitta bakom datumkortet. Att ta bort den är en bibliotekssynd.
Denna hälsning gör mig mycket varm i hjärtat och uppriktigt glad, för det visar hur författare och böcker kommunicerar med varandra. Över tiden och över rummet. Men det visar också på betydelsen av kunna låna böcker, att ha tillgång till ett bibliotek. Och glädjen över att ha tillgång till ett sådant. För det är ingen självklarhet idag – tvärtom. Alltfler – framförallt mindre enheter – tvingas stänga. Antalet lån minskar i Svenskfinland men paradoxalt ökar biblioteksbesöken. Så fortsätt flitigt att använda Arbis bibliotek.

Till damen som ordnade med hälsningen vill jag säga att denna typ av anteckningar i Arbis böcker är mycket uppskattade. Jörn Donner vill jag hälsa välkommen åter till Arbis bibliotek i vår. Det ska bli ett sant nöje att i mars höra honom tala om Mannerheim. Fram till dess går det utmärkt att låna och läsa detta unika exemplar av ”Anteckningar om Mannerheim”. 

Och när det här publiceras så vet vi vem som fått årets Nobelpris i litteratur! Jag hoppas på ett rungande ”äntligen”.

Publicerad 07.10.2011 kl. 09:25

En historia om ett försvunnet foto

Martti, läraren i fotografi skriver:
För en tid sedan behövdes det ett miljöpoträtt av en fransk-finsk duo "Sans Provinces" för Arbisbladet. Som lärare i fotografi fick jag beställningen att ta hand om jobbet under en vacker höstfredag. Vi kom överens om att träffas på Café Marocco vid Museigatan. Intervjuaren och artikelförfattarinnan Alexandra samt duon bestående av Jugi Kaartinen och Nathalie Abreut kom till träffpunkten efter att jag hunnit ta några testexponeringar av tomma caféstolar på gatan. Platsen och ljuset fungerade bra!
 
Min kameratekniska lösning var att använda två Nikon-kamerahus, den ena försedd med ett vidvinkelobjektiv och den andra med ett normalobjektiv. För tilläggsbelysning använde jag en blixtapparat som var i min vänstra hand medan jag höll kameran i min högra. I de flesta exponeringar jag tog kommer ljuset från ungefär i 45 graders vinkel uppifrån och från höger. Jag var nöjd eftersom att i de slutgiltiga bilderna verkar ljuset vara naturligt och inte skapat med hjälp av en blixt. På Café Maroccos fönster avspeglade gatan sig fint.
 
Duon var ett tacksamt fotograferingsobjekt. Nathalie var ingenting annat än en sällsynt människa som kan beskrivas med det franskspråkiga begreppet "photogenique". Hon såg bra ut från alla tänkbara vinklar och hennes miner var naturliga och sympatiska. Finnen Jugi var också en känsligt reagerande modell och följde noggrant mina önskemål när jag regisserade vår porträttsession. Paret var tydligen vant vid att posera framför kameran, kanske tack vare erfarenhet av att uppträda. Modellerna fick posera just vid cafébordet, eftersom vi med fotografierna ville antyda att vår närmiljö är Museigatan i hjärtat av Tölö. De sista fotorutorna tog jag av Jugi och Nathalie på berget framför Arbishuset. Där kunde jag utnyttja den nedgående solens vackra ljus från höger.
 
Efter 45 minuter var allt färdigt och jag kunde tacka intervjuaren och den sjungande duon. Jag cyklade tillbaka till arbetsrummet och började behandla bilderna. Jag hade tagit ett 50-tal exponeringar och finslipade dem med hjälp av Lightroom 3 -programmet. Sen valde jag de 10 bästa och mejlade dem till artikelförfattarinnan Alexandra. Hennes tanke var att använda ett bra foto i samband med en artikel som presenterar gruppen och Nathalie i det nu aktuella numret av Arbisbladet.
 
Jag var förstås full av förväntan inför det nya Arbisbladet. När jag fick numret i min hand, märkte jag att det nog fanns en välskriven artikel om en sjungande fransyska - men ingen bild. Ett foto skulle absolut ha gjort intervjun mera levande. På grund av att ett tekniskt missöde hade dock bilden fallit bort.
 
Detta var en aning frustrerande för fotografen, hur buddhistisk han än är. Som kompensation för det visar jag en av bilderna här som avlutning till dessa  anteckningar. Trés photogenique, n’est pas? Bättre någonstans än ingenstans, tycker jag.
Publicerad 28.09.2011 kl. 09:11

Vi blir fler!

Byråföreståndare Tua skriver: 
Nu har verksamheten pågått i en vecka och några dagar och en jämförelse med motsvarande tid senaste år kan göras. Det verkar som om detta blir ett riktigt bra läsår. Många nya människor har hittat oss, såväl unga som äldre. Hela 1 363 personer som inte tidigare varit registrerade hos oss har sedan första augusti fram till idag hittat oss. Och faktum är att det märks när man rör sig i korridorerna, det är liv och rörelse, i synnerhet på kvällarna. Kursanmälningarna har förlöpt utan större problem och väntelistorna rör på sig – det lönar sig alltså alltid att sätta sig på väntelista för en fullsatt kurs.
Det får mig att tänka på den gång i början av 70-talet när Arbis kursdeltagares antal gick över 5000-strecket. På den tiden fyllde varje person i en numrerad blankett och när nr 5000 närmade sig kontaktades Hufvudstadsbladet som tog en bild när rektor Gunnar Bäck överräckte en ros till den lyckliga utvalda. Det var faktiskt frågan om den utvalda eftersom Husis reporter ju inte kunde sitta på kansliet i flera dagar för att invänta person nr 5000. Blankett nr 5000 revs alltså ut, sparades och fick vänta tills Husis var på plats och rosen inskaffats. I själva verket var det kanske den femtusensjunde eller -åttonde personen som fick äran att figurera som uppvaktningsobjekt. Jag minns också den kommentar rektor Bäck försåg bildtexten med: ”Arbis har nått sitt absoluta elevtak, fler än så här kan vi inte bli”. Två år senare under rektor Märta Tikkanens andra år hade vi över 6300 personer inskrivna och i också i år kommer vi med säkerhet att slå 6000-strecket.
 
Publicerad 22.09.2011 kl. 13:45

De små tingen som öppnar de stora

Alexandra, lärare i historia och samhälle skriver:
 
ARABISK HÖST PÅ ARBIS
Det går en revolutionsvåg över Norra Afrika och de arabiska länderna på Sinaihalvön. Nyhetsbevakning finns på många språk och i olika medier men så begränsade är mina kunskaper om de aktuella länderna att jag har svårt att få grepp om vad som är orsak och vad som är verkan och vad hela kan resultera i.
 
Jag har i alla fall kommit på något som lindrar förvirringen och frustrationen. Under Arbis temaår om Afrika, förra läsåret, kunde man bekanta sig med afrikansk litteratur, musik, konst och matlagning med mera. Jag deltog i en litteraturcirkel och se, det var som att få en kapsylöppnare i handen. Plötsligt kunde jag avlägsna tillslutaren på en enorm butelj av fördomar och kaos som fanns inom mig med etiketten Afrika. Romanerna vi läste kom mig in på bara skinnet och läraren Carita Backström kunde med sin kännedom om Afrika, litteratur och människor jämna marken för mina nya intryck, många frågor och känslor. I vuxenundervisning är det alltid gruppen som skapar undervisningssituationen så givetvis bidrog alla deltagare och medläsare till att saker och ting föll på plats och till att nyfikenheten stegrades.
 
Nu fortsätter kursen i år med att läsa romaner från Nordafrika. Vi stiger in i tre böcker, tre hus, tre arabiska världar. Så här beskriver läraren dem i en text med vilken vi hoppas få några nya deltagare. ”I Kairo, ett patricierhus för samhällets rika och mäktiga, med taket befolkat av fattigfolk i plåtskjul – korruption, religiös extremism, lustar och förtryck och bitter kamp för brödfödan. Ett harem i Fez där gränsen, hudud dikterar villkoren. Gränser mellan ute och inne, män och kvinnor, tillåtet och förbjudet – gränser som kvinnorna drömmer om att överskrida. Ett hyreskomplex i Alger, byggt för fransmännen, efter självständighetstiden bebott av algerier, ofta inflyttade från landsbygden. Bland dem Lilas och Ali som växer upp, bildar familj, går genom hopp och besvikelser. Bilder av livet i dagens Nordafrika speglat i litteraturen: Alaa al-Aswanys Yacoubians hus, Fatima Mernissis Drömmar om frihet och Maïssa Beys Blått vitt grönt.”
 
Komplexa skeenden och hart när obegripliga människoöden kan genom kulturkännedom bli möjliga att greppa. I en roman finns både gott och ont och alltid något som man känner igen ur sitt eget liv. I den kontexten förstår man också nya saker lättare än i nyhetssändningar.
Den som inte gillar att läsa romaner men ändå är nyfiken på den arabiska kulturen kan gå en kurs i arabiska där läraren Rkya Chanfari,från Marocko lär arabiska för praktiska situationer och berättar om arabvärldens kultur, historia, litteratur och samhälle. Matkulturen i den islamska världen är tema för en av matlagningskurserna. Där bjuds det rent konkret på något gott och läraren Mia Hansson med erfarenhet av Etiopien, talar om bland annat mat och gästfrihet i det landet. Den som bara har litet tid för att tänka kring det arabiska kan komma till Arbis bibba torsdagen den 29 september. Då intervjuar Sanna Karlsson egyptologen Patricia Berg om professor G.A. Wallin (1811-1852), en ålänning som reste och forskade bl.a. i Persien och Egypten. Han sade för övrigt att han upplevde de nomadfolk han träffade norr om Sahara som människor som hellre skrattar med människor än åt dem.
Konkreta ting och iakttagelser kan öppna upp förståelsen för stora till synes obegripliga saker.
 
 
Publicerad 14.09.2011 kl. 14:49

Boksnurrorna och hösten

Bibliotekarien Ylva skriver:
Vissa dagar verkar det som om vi fastnat i en monsunperiod. Andra dagar möts jag av ett skimrande, sprakande ljus över Tölöviken. Jag har alltid gillat hösten, inte minst för det nu är helt legitimt att stanna inomhus och läsa. Måste jag gå ut i rusket får jag användning för mitt nyinförskaffade jätteparaply som högst antagligen gör en Mary Poppins grön av avund. Och jag kan inte låta bli att tycka att ljudet av regn är den bästa bakgrundsmusiken till läsning.
Hösten. Smaka på ordet. Det ligger lent i munnen. Ofta bär den med sig möjligheter, nya möten samtidigt som det också ges utrymme för eftertanke. För mig är just denna höst speciell. Jag har precis börjat mitt nya arbete som bibliotekarie på Arbis, ett jobb som jag verkligen gläds över. Så för mig innebär hösten i år spännande samtal, nya kollegor att lära känna och nya system att sätta sig in och förstå. Allt detta och mer därtill. Det tar sin tid, det måste det få göra men det tillför mig också en massa energi. Så trots att de långa, lugna sommardagarna i parken är ett minne blott är jag extra glad denna höst. Jag ser fram emot att arbeta för att Arbis bibliotek också fortsättningsvis ska vara ett vitalt, öppet och tillgängligt bibliotek – en svenskspråkig oas i Helsingfors om man så vill – för alla!
En av de absolut bästa sakerna med hösten är alla nya böcker. Just nu håller jag på att beställa och sätta upp höstens nyheter på boksnurrorna. Jag rekommenderar verkligen Majgull Axelssons ”Moderspassionen” som släpptes i augusti. En berättelse om minnen, svek, drömmar och försoning. Jag ser också fram emot att läsa debutanten Sara Jungerstens ”Wannabe” som handlar om livet bakom kulisserna på Wasa Teater. I oktober släpper en annan favoritförfattare sin nya bok, nämligen Johan Theorin vars ”Sankta Psyko” låter sanslöst spännande.
Vilka höstböcker ser du fram emot? Kom gärna med önskemål och förslag på böcker som du tycker ska finnas på Arbis bibliotek.
Så kom in och låna en bok, antingen en av höstens alla nyheter eller varför inte en klassiker? Alla fantastiska boknyheter till trots är hösten för mig också en tid för omläsning, reflektion och begrundande. Just nu ligger Virginia Woolfs ”Mrs Dalloway” överst på min bokhög och väntar på att bli omläst.
Väl hemma så rekommenderar jag att du brygger dig en kopp te, slår av datorn och mobilen, sätter dig bekvämt till rätta i favoritfåtöljen med en roman som du längtat efter att få läsa och slår upp första sidan. ”Mrs Dalloway sade att hon skulle köpa blommorna själv…”
 
Publicerad 09.09.2011 kl. 11:53

En inspirerande dag

Svenskläraren Annette skriver:
Med risk för att låta överpositiv måste jag berätta om gårdagen, som mitt i all hets med kursanmälningar, marknadsföring och planering av kurser, helt enkelt bara var ljuvlig!
Jag deltog i ett möte med referensgruppen för Ordkonst och fick vara med och rösta fram vinnare till en tävling som utlysts inför ordkonstveckan nästa vecka. Att läsa alla dessa härligt kreativa förslag som kom från daghem, skolor, bibliotek m.m. från hela Finland fick mig att rysa av välbehag – då vet man att man är i rätt bransch. Som språklärare måste man älska orden och allt man kan göra med dem, men mitt i vardagens hetsiga tempo glömmer man lätt bort alla möjligheter orden faktiskt ger. Eftersom jag ska hålla en kurs i kreativt skrivande här på Arbis blev det här mötet en verklig idéspruta!
En helt annan inspiration kom från en middagsträff med vänner. Min väninna och hennes kolleger har infört poesin som ett verktyg i modersmålsundervisningen och talade med brinnande iver om ungdomsromanerna Vad mina vänner inte vet och Vad min flickvän inte vet av Sonya Sones. De är skrivna i diktform, typ prosalyrik och jag tyckte det lät så spännande att jag genast i morse var tvungen att googla dem och hittade följande smakprov ur Vad min flickvän inte vet. Åtminstone jag blir glad av en sådan här text!
                                           
»Det här är skithäftigt
på något vis«, viskar hon.
»Vilket då? « viskar jag tillbaka.
 
»Det här«, viskar hon
»Att vi typ är laglösa.«
»Det är bara du och jag – mot resten av                             världen.«
                     
Upplevelserna var inte över! Jag hade fått en inbjudan till Lilla teaterns öppna repetition av ”De rättfärdiga” och måste som den ivriga men också kritiska teaterbesökare jag är säga att detta var fenomenalt bra! Pjäsen är högaktuellt med sin koppling till terrorism och frågorna kring huruvida målet helgar medlen. Skådespelarna var trovärdiga i sina roller och scenens enkelhet bidrog till att fästa uppmärksamheten vid dialogen. Wow!
Jag har aldrig bloggat förut men efter en sådan här dag kändes det helt naturligt att bara få dela erfarenheterna med andra och jag förstår nu en del av bloggandes charm!
Publicerad 07.09.2011 kl. 14:17

Personalen på Helsingfors arbis bloggar om livet på och utanför Arbis.

Senaste kommentarer

14.02, 12:28Lapptäcken på Arbis av Helena
14.11, 23:47Vart har kattmänniskan tagit vägen? av Dessis och Esskils matte (som också gillar hundar)
23.10, 19:47"Så otroligt vänligt!" av