TEATERVERKSTAD PÅ TVÅ SPRÅK

Alexandra Ramsay är lärare i samhällsämnen på Arbis:

Jag undervisar i svenska på en kurs för personal på Svenska Teatern. Jo, en stor del av personalen som jobbar i kulisserna har finska som modersmål. Kursen heter Våga tala svenska! Det brukar ju nämligen bli så att då det finns finskspråkiga och svenskspråkiga på samma arbetsplats i Helsingfors så blir arbetsspråket – just det finska.
Då är det väldigt synd om den finskspråkiga personalen, för de går miste om en chans att lära sig mera av det andra nationalspråket, mer än vad de kunde innan de började jobba på teatern.  Det där sättet att för det mesta tala någon slags slarvig finska, därför att det är det som de flesta kan, leder till att det kan uppstå situationer där alla som bör uppfatta och genast lyda ett kommando på svenska inte gör det.
Innan en föreställning börjar beds alla som deltar i föreställningen göra sig redo. Då ljuder i teaterns interna högtalare:
”Godkväll allihopa, klockan är fem över ... och vi börjar mikrofonchecken.” Det kan plötsligt också låta så här: ”Behövs en påkläderska till högra snabblogen! “Och då finns det inte tid att undra vad det nu är fråga om.
Varje arbetsplats har också sitt interna språk och sin arbetsplatsslang. När vi kommer till det, är det ofta jag som får lära mig saker jag inte visste förr, som att manus kan kallas ”pläri” på finska eller att då en skådespelare skall in på scenen avvaktar han ”sticket” ( på finska  ”pistos”), som kan vara t.ex. en replik som fälls på scenen, och som för hen signalerar att nu blir det snart min tur att gå in. ”Inspicent” är ”järjestäjä”  på finska. Det senare säger ju mycket precisare än den svenska benämningen att den som har yrkesbeteckningen är en allt i allo, som har sju stugor fulla medan en pjäs spelas.
Det sker otroligt mycket innan en pjäs är klar. Det förstår jag nu efter ett halvt års arbete med scentekniker, maskörer, perukmakare, snickare, metallarbetare, dekormålare, sömmerskor och påkläderskor. På bilden ser ni eleven, maskören Pirjo Ristola med ett djurhuvud som hon ursprungligen gjorde för Djungelboken.

Maskören Pirjo Ristola har gjort ”huvudet” för Djungelboken. På en teater finns en avdelning för mask och peruk, en syateljé och en dekorationsateljé och mycket mera man sällan tänker på då man passerar en teater.
Foto Karin Lindroos.

Eleverna har börjat tala mera svenska på sin arbetsplats än de tidigare gjorde, säger de. Då är det ju så att uppmaningen Våga tala svenska gäller för den svenskspråkiga personalen, i mötet med sina finska kolleger. Ge saken den tid den kan kräva, alltid då det är möjligt. Gör det på alla arbetsplatser med svensk- och finskspråkiga anställda. Inställningen är alltid det viktigaste vid språkinlärning, också omgivningens inställning. Tvåspråkighet är överallt en god utgångspunkt för positiva mänskliga kontakter.
Kursen pågår ännu några veckor och jag får lära mig ytterligare teaterord och därmed erövra ett nytt område i mitt eget språk. Sådant håller en lärare kreativ och på gott humör.

Publicerad 04.04.2014 kl. 10:12

Intervju med kurssekreteraren

Biträdande rektor Moa har ställt några knepiga frågor till Enni på kansliet:

Vad går ditt jobb ut på här på Arbis?
Främst sköter jag kundservicen, kursanmälningar och -förfrågningar, Arbis del av Öppna Universitetet och kansliets löpande administrativa uppgifter tillsammans med Annika och Jan. Varje dag är annorlunda på kansliet och jag lär mig något nytt varje dag i denna omgivning.

Har du tidigare erfarenheter eller upplevelser av något arbis/medis?
Mitt första minne med ett medborgarinstitut är nog någon form av musikskola och sagobalett som jag deltog i före skolåldern. I tonåren gick jag i konstskola och min mamma är ivrig mattvävare och hantverksmänniska på MI.

Beskriv dig själv med tre ord.
Jag lånar ord av personer som beskrivit mig och de är: sprudlande, social och känslig.

Vad gör du på din fritid?
Jag konsumerar en hel del kultur i olika former, mest teater och film, som jag båda själv jobbat med. Jag tycker själv att jag är ganska dålig att gå på konstutställningar men försöker hålla dem med i mina kulturupplevelser p.g.a. min kulturproducentutbildning. Andra fritidsaktiviteter är hydrobic och att spendera tid med vänner och familj.

Favoritmat?
De flesta pastarätter, men en riktigt god moules marinières någonstans i en liten provencalsk by slår allt.

Land/stad du skulle vilja åka till?
Berlin är som min andra hemstad. Där har jag varit många gånger men i allmänhet hela Tyskland fascinerar mig. Det finns oändligt med ställen som jag vill uppleva, jag vill bila genom Italiens vingårdar och se Venedig, åka till San Fransisco och New Orleans, dricka te i Istanbul och uppleva Australien och Nya Zeelands natur. Listan blir bara längre ju mer man reser.

Person du skulle vilja träffa och varför just hen?
Edith Södergran. Hennes poesi slog rakt i min själ som tonåring och om jag skulle ha möjlighet att gå tillbaka i tiden till början av 1900-talet och umgås med henne, se hurdan hon var, deprimerad eller bara överromantisk, skulle det vara mina drömmars uppfyllelse.

Har du något motto?
Motton tycker jag är lite fåniga, det viktigaste är att leva enligt sina egna värderingar. Jag tror på karma, så det är min värdering att leva enligt det. Men en mening som jag känner igen mig mest i är av Edgar Allen Poe ”There is no beauty without some strangeness”.


Publicerad 28.03.2014 kl. 15:41

Måleriverkstad med collagetekniker

Johan Vestin, timlärare:

Det är den andra vårterminen jag handleder Måleriverkstaden med collagetekniker på Arbis. Jag har valt att kalla det en verkstad och inte en kurs för jag vill uppmuntra deltagarna till självständigt arbete. Min tanke har varit att i denna verkstad skall man fritt kunna förverkliga sina egna idéer och visioner med dom tekniker man bäst trivs med. De enda gränserna är dom man själv uppsätter för sitt skapande. Därmed tyckte jag i planeringsskedet att verkstaden lämpar sig bäst för dom som redan har en del erfarenhet av målning och teckning, men jag har ändrat åsikt. Måleriverkstaden med collagetekniker lämpar sig mycket väl även för nybörjare. För att göra collage behöver man varken teckna eller måla och man klarar sig med mycket enkla verktyg och material. De viktigaste är papper, lim och sax som man sedan kan komplettera enligt egna behov.

Efter den första terminen gjorde vi en utställning i Arbis utrymmen. Den höga nivån på kursdeltagarnas verk gjorde ett starkt intryck på mig och jag hörde många positiva kommentarer även av andra som såg utställningen. Det skall bli en utställning även denna termin men tillsammans bestämde vi oss för att sätta ut bildmaterial också på Arbis blogg för att visa exempel på det vi gör i verkstaden. Vi hoppas detta kunde sänka tröskeln och uppmuntra fler till att delta i Måleriverkstaden med collagetekniker.
Johan Vestin



Publicerad 25.03.2014 kl. 13:16

Språkresa till Chester 1−8.6.2014

Heidi Huovilainen är lärare i svenska, finska och främmande språk.

Kom med på Arbis språkresa till Chester! Resan ordnas 1−8.6.2014 på den berömda språkskolan English in Chester, www.english-in-chester.co.uk. Du går på en intensivkurs i engelska från måndag till fredag med tonvikt på den muntliga språkfärdigheten enligt din nivå i engelska. Kursen passar såväl för ungdomar som för vuxna i alla åldrar.    
Fritidsprogrammet är mångsidigt i Chester och du kan bekanta dig t.ex. med modern kultur, gå på trivsamma kaféer och restauranger och du kan också lära dig om Chesters anrika historia och kända medeltida byggnader. Dessutom har du möjlighet att delta i heldagsutfärder av olika slag. Det finns med andra ord något för var och en i Chester.

Kom och upplev den förtjusande staden Chester!

Du ryms ännu med! Anmäl dig senast 26.3.2014 till språkresan på Arbis kansli, tfn 310 494 94 eller per e-post kansliet@arbis.hel.fi

Publicerad 17.03.2014 kl. 10:08

Environment and Ethics: my Passions!

Corinna Casi är timlärare i språk- samhällsämnen med kläm på miljöbovarna!


My name is Corinna Casi, I got my Master in Moral Philosophy at the University of Bologna in Italy and now I am a PhD student in Environmental Ethics at the Department of Social and Moral Philosophy, Faculty of Social Sciences, at the University of Helsinki. I study and write my dissertation in English.
 

In Arbis, I teach Italian courses for students of different levels but in the Fall semester of 2013 I taught a course on Ethics. At each lesson an ethical topic was introduced and discussed. The topics started off interesting debates where the students contributed with their personal insights and individual backgrounds. Inspired by this I intend to propose for Arbis next year a course on “Ethics through cinema”. The course will consist of the screenings of scenes from documentary movies followed by debates where after the students will discuss various ethical considerations raised by the films.
 

During the last three-year teaching period, one of my main focuses has been the importance of value and the privatization of common goods and water specifically. I particularly look at the global process of privatization and de-regulation generally known as “structural adjustment” or “the Washington Consensus”. The main features of this process are the liberalization of trade, the privatization of railways, water systems, telephone lines and the reduction of public expenditure. All these aspects have had a huge environmental and social impact on the world,  particularly in Africa and Latina America. As a response to the global economic crisis of the last years these policies have been for the first time applied in the so called “developed world”, southern Europe in particular. This is a remarkable shift that deserves attention and raises several ethical considerations. This is one of the main reasons for screening the movie “Even the Rain” at the “Water day” event in Arbis on Friday 14.03.2014, which you are all most welcome to join!

Välkommen att se en aktuell och gripande film om privatisering av jordens vattenresurser och höra bl.a. Corinna Casi och Olli-Pekka Haavisto kommentera den.

Publicerad 03.03.2014 kl. 09:44

SURKÅL – FÖRTJUSANDE HÄLSOKOST!

Varför surkål?

Ghita, lärare i huslig ekonomi skriver:  

  


Många människor undviker kål på grund av att den kan vara svårsmält men vid syrning blir grönsakerna lättsmälta och behöver inte kokas. Under syrningen omvandlar bakterierna socker till mjölksyra och en del andra organiska syror. Syror hjälper till att skydda och bygga upp våra slemhinnor i munhålan och tarmen. Dessutom bevaras de flesta viktiga näringsämnen och jäsningen som är en del av syrningsprocessen gör att B-vitaminer inklusive B12-vitamin bildas. Genom att socker omvandlas till andra ämnen minskar också råvarans GI-värde. Kålen är en billig och nyttig grönsak som vi borde äta året om.
Nu har du möjlighet att komma till Arbis och göra din egen surkål! I undervisningsköket kan du måndagen den 10 mars kl. 17.00–20.45 under Irma Tolonens och Karin Lindgrens handledning få lära dig hur du skall gå till väga för att lyckas med denna process. På kursen används ekologisk kål, rotsaker av olika slag, örter, vitlök m.m. Ta med en egen glasburk (1 ½-2 liter) med tätslutande lock. Anmäl dig före 5.3 eftersom råvarorna måste beställas i tid.
Kurskod 140018, kurspris 15 €

Publicerad 25.02.2014 kl. 15:46

Rosenfink på Arbis!

Folkmusiktrion Rosenfink består av sångerskan Juulia Salonen, som också spelar olika flöjter, Pauliina Pajala på fiol och Jarmo Romppanen på mandola. Gruppen gav ut sin första skiva år 2013. Rosenfink sjunger om kärlek och svek, mjölnarens vackra dotter, äpplen med maskar i och om alla barns älsklingsrätt. Musiken och berättelserna kommer från gamla arkivinspelningar som gruppen dammat av. MuM Juulia Salonen berättar om musiken och presenterar både originalinspelningarna och Rosenfinks versioner av låtarna på Arbis bibliotek torsdagen den 6 mars. Gruppen skiva finns också till salu under evenemanget.


Några frågor till Juulia Salonen:

Hur mår folkmusiken idag?
På många sätt bra: den är säkert mångsidigare än nånsin, men samtidigt ligger folkmusiken fortfarande i marginalen. Det är t.ex. ganska sällan man hör folkmusik i radion.

Har dagens unga kontakt med folkmusik? 
Inte så många. Förebilder har en stor inverkan, och har man såna omkring sig blir det ganska naturligt att spela eller sjunga folkmusik. Vi behöver mera synliga förebilder!

Hur jobbar ni med Rosenfink?
Rosenfink jobbar mycket utgående från arkivinspelningar. Vi lyssnar på gamla låtar, ensamma eller tillsammans, och spelar dem sen tillsammans. Vi arrangerar och gör dem till våra egna.

Hur uppkommer en ny låt?
På många sätt. En del av våra låtar är traditionella, ibland blandar vi ihop dem med egna inslag. Och så skriver vi ju helt ny folkmusik också. När jag skriver visor, är det oftast en berättelse jag vill berätta, texten är jätteviktig.

Varför heter ni Rosenfink?
Ja-a, det är alltid svårt att hitta på namn. Vi hade flera alternativ, men nästan alla av dem hade faktiskt bokstaven "r" i sig, det ger kraft. Vi bläddrade i en fågelbok till slut när vi skulle komma på ett namn till vår nya grupp. Fåglar sjunger ju, så som vi. Jag kommer inte längre ihåg vilka andra fåglar som fanns på listan, men rosenfink klingade rätt. Många känner inte till att det är en riktig fågel, utan tror att vi hittat på namnet.


Missa inte!

En musikalisk resa med Rosenfink
6.3, torsdag kl. 18.05–19.35
i biblioteket

Klicka in på Juulias hemsida:
www.juuliasalonen.net

Publicerad 19.02.2014 kl. 13:10

Konst- och kulturresa till Tavastehus

Läraren i bildkonst Hans-Peter skriver:

Tavastehus slott, som i vissa källor omnämns som Kronoborgs slott har figurerat tidvis på våra frimärken. För en vecka sedan utgav postverket en slottsserie som Erik Bruun designat. Av okänd anledning har slottet blivit spegelvänt, detta kan var och en själv konstatera som jämför med kortbilden nedan.

 

 

Redan 1931 ritade Ehrström ett slott för röda korsets frimärksserie med Tavastehus slott som inte har speciellt många likheter.

Med de här bilderna vill jag påminna alla som är intresserade att åka med på Arbis konst o kulturresa till Tavastehus att anmäla sig till resan som går av stapeln fredagen den 28.2. Vi börjar med en guidad rundtur på slottet.

Publicerad 28.01.2014 kl. 10:09

Andra andningen

Läraren i samhällsämnen Alexandra skriver:

Telefonerna ringer och e-postlådorna fylls med mejl. Möteståget drar i gång och högarna med papper som jag inte ordnar växer. Terminsstarten på Arbis är hektisk. Det tar sig olika uttryck för olika anställda. Jag som är lärare blir mest andfådd av att ta mig upp på det berg som heter överblick över de olika kurserna och uppställande av realistiska lärandemål för dem.

Jag är ingen kontrollfreak. Jag har bara lärt mig att 12-13 veckor går fort och att många elever som går en kurs tar en helt annan kurs nästa år. Det som skall ske skall ske på en kort tid och göras så enkelt och roligt att alla har någon behållning av det. Det bör finnas en tanke bakom varje kurs och sen handlar det om att få kursdeltagarna med sig. En lärare gör ingen kurs, kan man säga, men finns det nyfikenhet och många frågor i luften då blir det  -sommar, tja snarare en kurs av det hela.

Vill det sig väl kommer man efter den hektiska starten in i den andra andningen, som på engelska kallas second wind. Det är en idrottsterm som uttryck för ett jämviktsläge som uppstår vid konditionskrävande arbete då syreupptaget blir lika stor som syreförbrukningen. Pulsökningen i början av träningspasset sjunker tillbaka och planar ut. Känslan då andra andningen inträder brukar vara behaglig. De kritiska veckorna är nu. Då pusselbitar såsom klassrum, klockslag, lärare, kursprogram och kursdeltagare fallit på plats bör man också finna tillit till andra och sig själv och vilja att samarbeta. Så kan en kurs få vind i seglen.

Mötena mellan lärare och kursdeltagare är av många slag. Ibland kanske ni som kommer till arbis undrar om vi lärare minns er, efter en kurs. Jag tror att svaren i de flesta fall är ja och har ni varit aktiva på kursen är det nästan säkert ja. Lärare talar om det här med varandra men ganska sällan med kursdeltagarna.

Månen lyser och snön knarrar under fötterna. Det är äntligen vinter. På mina kvällspromenader med hunden, då jag lugnar ner mig, ser jag en mager kvinna med varma ögon under buskiga ögonbryn. Med glad och energisk röst kommenterar hon något jag har sagt under en lektion eller rättar försiktig till det, säger att javisst, men har du tänkt på att…Ofta handlar det om att något ur en juridisk synvinkel ter sig si eller så. Lagmannen, feministen, Ingeborg Palmén tittar sedan strängt men skrattar avväpnade. Nej, inte på riktigt, för hon avled några veckor före jul men alla elever finns i en lärares hjärta på något sätt och när de går bort uppstår ett hål. Det kommer att fyllas småningom och saknaden att plana ut i en känsla av att jag har får träffa fina och kloka människor i mitt nuvarande jobb.

 

Publicerad 23.01.2014 kl. 09:19

Friskt frågat, hälften vunnet

Språkläraren Jenny skriver:

Det är så kul när du frågar hela tiden!” sa en kollega efter att vi suttit några timmar på en skolningsdag i det nya kurshanteringsprogrammet Kursor. Frågar -  jag? Under eftermiddagen iakttog jag mig själv och visst hade han rätt.

Varför öppnar sig inte rutan när man dubbelklickar? Varför säger datorn att det är 15 lektioner när det blir 18 om man räknar manuellt? Nya frågor dök upp hela tiden anefter som vi gick igenom nya saker – utom i det skede då jag var ouppmärksam en stund och sedan inte fattade ett dyft av det som läraren visade på skärmen.

För en lärare är det nyttigt att själv sätta sig på skolbänken, det har jag noterat många gånger om. Inte bara för att få tips om nya grepp och metoder  – fast jag lär mig något varje gång jag går på min härliga nybörjarryska – utan också för att verkligen komma i håg hur det var att sitta och spänna för att hänga med och inte svara fel. Som lärare kan jag tänka att det här har jag ju sagt tusen gånger. Men som elev vet jag att det bara behövs ett ögonblick av ouppmärksamhet för att allt det läraren just stod och förklarade ska ha hunnit rinna en förbi.

Det hände mig i datasalen. Jag satt och funderade över var man månne ska klicka för att markera att en kurs ska gå två gånger i veckan i stället för en – och vips så hade klassen börjat på något alldeles nytt och jag hade inte en aning om vad läraren pratade om.



Att fråga är ett sätt att visa att man är uppmärksam och hänger med. Också s.k. dumma frågor är ofta till glädje för många – fast man kanske här som i allt annat ska hålla sig inom rimlighetens gränser. ”En dåre kan fråga mer än tio kloka kunna besvara”, heter det, men också ”Det är bättre att fråga och verka dum, än att inte fråga och förbli dum”. ”Det finns inga korkade frågor, bara korkade svar” låter ytterligare ett ordspråk. Som lärare har jag lärt mig att det absolut säkraste tecknet på att man råddat till en sak är att det blir moltyst i klassen. Ju svårare, dess mer kompakt är tystnaden. Därför är en fråga alltid ett positivt tecken: någon har förstått åtminstone hälften!

 

 

Publicerad 21.01.2014 kl. 13:54

Lapptäcken på Arbis

Textilläraren Peggy skriver:

Kom och se fina lapptäcken på Arbis! Utställningen pågår till den 24.1, vardagar kl.8-21 samt lördagar kl.10-13.

 

Foto: Maria Lindh

Publicerad 16.01.2014 kl. 08:43

Januari 2014

Rektor Gunborg skriver:

När detta eviga november vägrar att ge med sig och övergå i normal vinter med snö och ljus, känns det riktigt skönt att vända näsan mot Arbis igen. Under julhelgen var det lätt att förfalla till en dvala som närmast påminde om att gå i ide. Jag undrar om det tillståndet är fysiologiskt betingat eller om det bara handlar om normal trötthet efter en normalt intensiv hösttermin.

Just nu känns det därför verkligt skönt att vara tillbaka på jobb, att återgå till en normal dygnsrytm och att börja aktivera både knopp och kropp. Och att få träffa sina kollegor, sätta i gång med arbisaktiviteterna, börja planera för hela vårterminen, börja rikta in sig på nästa läsår med 100-årsfestligheterna med allt vad det innebär, börja tänka både stort och smått.

Jag undrar hur man förr skapade utveckling i skolor och på institut. Klassrumsdörrarna var stängda, var och en hade ett strikt ansvar för sitt eget. Det enda kollegialt pedagogiska sammanhanget var en s.k. lärarkonferens i slutet av varje termin då man tillsammans slog fast elevernas betyg. För all del, visst fanns det julfester och sportdagar och utflykter, men gemensamheten hade nog klart andra förtecken än på vilken som helst arbetsplats i dag.

Numera kan det till och med bli litet väl mycket av det goda, d.v.s. av samarbetet över ämnesgränserna, arbetsgrupper och möten av olika slag. Men jag undrar vilket alternativet är. För jag tror uppriktigt på att det här sättet att arbeta stärker samhörigheten, ger bättre pedagogiskt resultat, involverar flera och håller i gång en fortlöpande diskussion om arbetet, något som jag tror stärker utveckling och framåtanda.

Jag tror att det är just det jag allra mest kommer att sakna när jag nästa höst går i pension, det kollegiala sammanhanget.

Publicerad 08.01.2014 kl. 09:11

Från oss alla till er alla

Publicerad 20.12.2013 kl. 11:07

Visst finns det änglar!

Åtminstone hemma hos Birgit i Sibbo. Och under några veckor nu i december fick också vi på Arbis beundra Birgits änglar i vitrinen på första våningen.
 

Birgit har samlat på änglar sedan början av 2000-talet. Att hon började samla just då berodde på att hon ärvde ett vackert glasskåp, som hon ville fylla med något vackert.
 

– Det bara blev änglar. Jag hade, tror jag, någon ängel från förr och tyckte att den passade bra där. Nu har jag 70 stycken och alla ryms inte mera in i skåpet.

Den läsande ängeln hör till Birgits absoluta favoriter.

I skåpet finns de som sitter eller står, men Birgit har också några som hänger eller som sitter på en hyllkant.  De flesta har hon köpt själv men många har hon också fått, i synnerhet av barnbarnen.

– Och nu i december har jag fått fyra nya änglar, när det blev känt här på Arbis att jag samlar.
 

Jag undrar om änglarna ska ha någon speciell storlek eller färg.
 

– Nej, det spelar ingen roll. Alla är vackra på sitt sätt och alla har olika ansiktsuttryck. Nu när de har varit här på Arbis har det känts riktigt tomt hemma.

Biträdande rektor Moa intervjuade städerskan Birgit Haatainen.

Publicerad 16.12.2013 kl. 15:03

Sagostund

Kurssekreteraren Linda har fotograferat:

Bibliotekarien Ylva ordnar nu som då sagostund på bibban, förra veckan lästes böckerna: Mamma Mu och Kråkans jul av Jujja Wieslander, Tomten av Viktor Rydberg, Vem städar inte? av Stina Wirsén, Knacka på Anna-Clara Tidholm och så sjöngs det några sånger ur sångboken ”Var bor du lilla råtta” av Britt G. Hallqvistoch.

Nästa sagostund hålls tisdagen den 4.2 och är temat vintersagor.

Publicerad 09.12.2013 kl. 09:34

Personalen på Helsingfors arbis bloggar om livet på och utanför Arbis.

Senaste kommentarer

14.02, 12:28Lapptäcken på Arbis av Helena
14.11, 23:47Vart har kattmänniskan tagit vägen? av Dessis och Esskils matte (som också gillar hundar)
23.10, 19:47"Så otroligt vänligt!" av