Matkultur

Språkläraren Heidi skriver:

Under en lektion på en kurs i svenska diskuterade vi matkulturen i olika länder. Som hemuppgift i gruppen hade jag bett alla kursdeltagare skriva några rader om något som är typiskt för maten i deras hemland och under nästa lektion läste några högt vad de hade skrivit. Gruppen består av deltagare bl.a. från Ryssland, Kanada, Somalia, Indien och Australien.

Deltagarna kom med mångsidiga berättelser om matkulturen i sitt hemland och jag hade också bett dem fundera på vilken maträtt de eventuellt saknar från hemlandet eller vad som är svårt att få t.ex. på kaféer eller restauranger i Finland. Det kom bl.a. fram att det kanadensiska köket är en blandning av många olika länders kök och att det finns rikligt med kinesiska restauranger i Kanada, vilket var överraskande för många av oss. Deltagarna gav vid handen att Kanada egentligen inte har något eget karakteristiskt kök. Eller så tyckte åtminstone deltagarna som själva kommer från Kanada. Deltagare från Ryssland berättade i sin tur att stora köttbullar är vanliga i Ryssland och att köttbullarna kan vara stora som en handflata.

I Somalia kan man äta kamelkött, vilket många av oss inte hade vetat, och det första man kom att tänka på var hur kamelkött skulle smaka och om man kan köpa det i Norden. En kursdeltagare från Australien berättade för sin del att man kan köpa kängurukött i australiensiska butiker. Han menade att det finns ett överutbud på kängurur och därför finns det rikligt med kängurukött till salu. När jag frågade deltagaren vad han saknar från Australien var det entydiga svaret: ”kvaliteten på maten som säljs t.ex. på kaféer”. Han menade att det i Helsingfors inte finns kaféer som har ett tillräckligt mångsidigt utbud på olika slags mat. Detta har jag tänkt på nu och då efter den här lektionen. Jag har tidigare varit en ganska flitig användare av kaféer och jag håller med om att kvaliteten på maten i dem kan vara rätt så varierande. Berättar det här eventuellt något om dagens människa? Dvs. att hon inte prioriterar kvalitet utan hellre handlar där priset exempelvis är lägre? Å andra sidan går ett högre pris på en vara inte alltid hand i hand med utmärkt kvalitet. Mat som tar längre tid att tillreda brukar ju också vara dyrare och man har kanske inte tid att vänta på att maten ska bli klar. Hämtmat –kaféer finns det rikligt av i många städer, men kan ni nämna hur många av dem som faktiskt har smaklig mat som är gjord av prima råvaror? Eller kanske smaken inte är det viktigaste när man har kort tid på sig att äta lunch t.ex. under en arbetsdag om man råkar äta ute.

Kunde det vara en potentiell affärsidé för någon att grunda ett kafé som erbjuder mat av god kvalitet med ett mångsidigt urval av maträtter i Helsingfors?

Publicerad 05.12.2013 kl. 13:23

Julstämning


Kurssekreteraren Linda har fotograferat:

I fredags var det alltså dags för den traditionella Julvakan här på Arbis. Julstämningen flödade när 800 ivriga besökare pysslade och fixade tillsammans inför julen. Här några ögonblicksbilder från olika verkstäder runt om i huset.

Den tålmodige kunde göra kransar och bollar av granris.


I köket bakades många, många plåtar med pepparkakor under kvällens lopp.

 

I källaren stöptes det ljus i olika former.
 

Uppe i bildkonstklassen fanns det möjlighet att pyssla sina egna julkort.
 

Bibban funkade, precis som utlovats, som en lugn stämningsfull juloas.
 

För den med flinka fingrar fanns det en decoupageverkstad.
 

Marsipangrisarna var det populäraste pysslet i år, drygt 350 personer formade sin egen marsipanfigur.
 

Publicerad 03.12.2013 kl. 15:17

Julvaka på Arbis ikväll!

 

Ikväll sjuder hela Arbis av julstämning, kom med du också! Kl. 17 börjar det. Välkommen!

 

Publicerad 29.11.2013 kl. 14:51

Novemberrusk

Rektor Gunborg skriver:

Idag är det just ett sådant där typiskt novemberväder då dagen egentligen aldrig gryr, utan man tror att klockan hela dagen är si så där 16.30. Att övervinna sin ovilja att ge sig iväg någonstans överhuvudtaget kan betraktas som en bragd. Trots det ser och hör jag glada människor i korridoren, där det förövrigt luktar våt hund. En sådan här dag känns det som om man blev alldeles extra belönad då man kommer fram till sitt mål, dagens kurs på Arbis.

Jag hoppas att det snart börja snöa. Framför allt ser jag fram emot ljuset, som snön skapar och så att man kan börja gona sig i vinter- och julkänsla. Det kunde behövas med tanke på nästa veckas julvaka. Trots det hoppas jag att det inte blir likadant busväder i år som det var i fjol, för det resulterade i färre deltagare än vanligt, eftersom trafiken körde helt fast. Vi vill ju ha huset fullt när vi en gång har riggat oss till händer och tänder.

Julvakan innebär också att diverse barnbarn från när och fjärran anmäler sin ankomst till Helsingfors och till Arbis. Det här är något de inte missar om inte oöverstigliga hinder eller en olämplig ålder uppenbarar sig. Här kan man ju till en billig penning producera en stor del av årets julkappar samtidigt som man har roligt och kan äta både marsipangrisar och pepparkakor. Jag hoppas att något av barnen hittar på att göra en krans av granris i år.

Första gången med julvaka för min del för åtta år sedan minns jag att jag blev helt förstummad. Hur kan man producera som mycken trevnad och aktivitet på en gång? Konceptet är i all sin enkelhet genialt. Det är säkert det som gör det hållbart år efter år efter år.

Publicerad 21.11.2013 kl. 12:00

Många lappar små

Kurssekreteraren Linda har fotograferat:

På måndagsförmiddagarna hålls kursen Lappteknik A för både nybörjar och längre hunna. Alla hjälps åt med ideér för de olika arbetena. Här några bilder från en av lektionerna.

Några deltagare funderar på vilket material som ska användas till ett täckes bakstycke.

Här skärs nya lappar ut för ett överkast, många många bitar ska det bli.
 

 

En kursdeltagare betraktar ett modellexemplar och funderar vad hon själv ska tillverka för spännande av de olika lapparna.

Ett nästan klart lapptäcke med skärgårdstema. Kursdeltagaren som gjort täcket berättar att hennes barnbarn ska få täcket och att lapparna kommer från olika gamla plagg och tyger från kuddar som hittats på deras sommarstuga.



Läraren Peggy tipsar om den nya boken Jouluiloa som Karin Lindroos och Kajsa Wikman har gjort.

Publicerad 19.11.2013 kl. 15:10

Gustav Nyström – ett kompositörsporträtt

Musikläraren Anna har träffat Gustav Nyström:



Utdrag från Gustav Nyströms blogg:
Rytmer finns överallt i naturen och de förekommer också på konstgjord väg.

När man skall svänga med bilen i en vägkorsning med trafikljus kan man höra den rytmiska signalen från blinkljusen. Om man lyssnar ytterligare hör man hur de hänger ihop med pulsen som bilens motor åstadkommer. Sätter man händerna för öronen kan man höra pulsen av sitt eget hjärta. När man går på stranden hör man vågornas klangfärg och rytm. När någon gått för nära grannens bil hör man bilens stöldlarm med dess klangfärg och rytm. Med lite fantasi kan man sätta till ljud som inte finns. Det kan göras rent fysiskt genom att sjunga eller på annat sätt skapa ljud, eller så kan man bara "höra" ljuden med hjälp av fantasin. Då kan man skapa egentligen vad som helst. Det har jag hållit på med sen jag var barn och det är antagligen en bidragande orsak till att jag är musiker.

Om du inte har prövat på att lyssna musikaliskt, så rekommenderar jag det varmt.
Om du inte är musiker kan du kanske höra verkligt fantastiska saker, eftersom du inte analyserar vad du hör lika logiskt.

 

Finns det nackdelar med att vara en ”alltför utbildad lyssnare”?

En nackdel kan vara de sociala konsekvenser det kan ha. Vår vardag är full av musik och om man lyssnar på den kan den stjäla ens uppmärksamhet.  Man kanske t.ex. äter lunch på en kinesisk restaurang, men istället för att följa med bordsdiskussionen fastnar uppmärksamheten vid musiken som spelas i bakgrunden. Man sitter och funderar på om ekot i flöjten är äkta eller gjort på dator och om melodin verkligen är harmoniserad som det låter eller om man hört fel. Sen är man helt ute ur diskussionen och de man ätit med upplever att man är oartig.

Vad är ett idealiskt lyssnande?

Det finns många bra sätt att lyssna på. Ett svar är att ett idealiskt lyssnande är lyssnande. Det händer ganska lätt att man är någon annanstans. Om man inte aktivt lyssnar utan bara ”hör” musiken så kan man missa väldigt fina upplevelser.

Man får mest ut av all konst om man verkligen ger den en chans. Ibland har det varit svårt för mig att förstå modern konst. I somras arbetade jag i ett konstnärsresidens i Paris. I mitt hyreskontrakt ingick det fritt inträde till Centre Pompidou som är ett jättestort museum för modern konst. Vanligtvis har jag ganska snabbt gått igenom sådana här ställen och bara stannat en stund för att se konst som jag redan vet att jag tycker om. Nu prövade jag att systematiskt ge
varje konstverk en chans. Oberoende av mitt första intryck så stannade jag 40-50 sekunder och såg på varje verk. Om det var videokonst, så såg jag hela videon från början till slut. I vissa fall tänkte jag först ”vad är det här för skit?”, men efter en halv minut såg jag plötsligt någon väldigt viktig detalj. Det var många fina upplevelser och det kändes som om jag hittat ett idealiskt sätt att se. Det är möjligt att göra samma sak med lyssnande. Det är en av tankarna med introduktionskursen i klassisk musik på Arbis.

Hurudan musik komponerar du?

Väldigt olika slags musik. Det är inte så ofta som jag komponerar och då är det någon idé jag
har. Det är något jag tycker att saknas. Senast blev jag intresserad av musik där musikerna är utspridda i rummet. Allt ljud måste inte komma rakt framifrån, från scenen. Det kan vara väldigt intressant att höra någon stämma bakifrån och andra stämmor uppifrån eller från sidorna på samma gång.

Det här är inte min idé. Jag hörde en orkesterkonsert med musik av Xenakis som var uppbyggd så att orkestern var utspridd i salen. Det var helt fantastiskt. Jag förstår inte varför inte all musik skrivs på det sättet. Det är en jättebra idé. Jag började skriva en violinduo i våras med utgångspunkt i att violinisterna rör sig i ett specifikt mönster i rummet. Duon är inte färdig, men jag lånade idén till ett arrangemang jag håller på med för ensemblen Qconsort.

Hur vill du beskriva den nykomponerade finländska musiken? Finns det något speciellt som ligger i luften och som går att urskilja bland det allra nyaste, eller är kompositionsstilarna lika många som kompositörerna?

Det är väldigt fritt nu. Historiskt hade vi först konservativ tonal musik som norm. Den normen bröts av modernismen och tolvtonstekniken som småningom blev allmänt seriell. Ett tag var rollerna tvärtom och alla förväntades vara modernister, men nu är det ganska fritt fram. Nu har vi en salig röra av seriell musik, neoklassiker, minimalister etc. Ett av mötena på Arbiskursen behandlar nykomponerad finländsk musik, och styckena är väldigt olika varandra. Och det är bra. Om två konstnärer gör precis likadana arbeten är en av dem onödig.

Vartåt går vi? Hurudan musik komponeras om 100 år tror du?

Just nu ser det ut som musiken blir allt mer individuell. De som lyssnar på musik lyssnar på en väldigt specifik sorts musik. Den musik man väljer att lyssna på har blivit en stor del av ens identitet. Det görs hela tiden mera konstnärligt högklassig musik i alltmer obskyra genrer. I samband med urbaniseringen där stora folkmassor kommer att bo i samma metropoler blir det hela tiden viktigare att höra till sin egen grupp. Om hundra år kanske vi inte längre har gemensam musik. I stället har vi små grupper på kanske femtontusen mänskor som lyssnar och producerar något helt eget. Klassisk musik kommer kanske att följa det här mönstret. I framtiden kanske det finns en liten grupp på femtontusen mänskor som lyssnar på bara fransk barockmusik. De lyssnar inte på annan musik och inte heller på annan klassisk musik. De lyssnar inte ens på tysk barockmusik. Man känner igen dem i metron i Tokyo på deras peruker och deras sätt att blanda in franska ord i sin japanska.

Mycket kan hända. Det enda säkra är att det blir något vi inte väntade oss.


TIPS!
Du ryms ännu med på Gustav Nyström ”Introduktionskurs i klassisk musik” (130708). På kursen bekantar du dig med klassisk musik med hjälp av levande pianomusik, föredrag och diskussioner. Gustav Nyström presenterar musik från 1600-talets barockmusik till det allra nyaste. Kursen innehåller också uruppföranden av verk skrivna av kompositörer som studerar vid Sibelius-Akademin. Följande gång träffas gruppen 1.11, 8.11, 15.11 kl. 16.00–17.30. Fortsättning följer på våren.
Anmäl dig genom att ringa kansliet tfn 09 310 49494 eller på Arbis webbsida.

 

Fakta om Gustav Nyström
Gustav Nyström (f.1982) är klassisk pianist och kompositör. Han var elev i musikinstitutet Raseborg fram till 2003 där han spelade för bl.a. Folke Gräsbeck. Gustav Nyström är utexaminerad musiker från yrkeshögskolan Metropolia (2008) och musikmagister från Sibelius-Akademin (2012). I Metropolia studerade han piano för Joonas Pohjonen och Valeria Resjan och komposition för Perttu Haapanen. På Sibelius-Akademin studerade han piano för Hamsa Juris och komposition för Tapio Nevanlinna.

Sedan examen våren 2012 varvar Gustav Nyström konstnärligt arbete i Europa med tillfälliga undervisningsarbeten, ackompanjemang och konserter i Finland.  Under hösten och vintern 2012 arbetade Nyström i Grez-sur-Loing i Frankrike med stöd av arbetsstipendium och arbetsresidens från Svenska kulturfonden. I mars 2013 arbetade han i Circolo Scandinavo i Rom, Italien där han också höll en konsert med musik han komponerat. Musiken i fråga, tolv pianoetyder influerade av electronica Transetyder, komponerade han 2010 med stöd av ett 1-årigt arbetsstipendium från Svenska kulturfonden.

Sommaren 2013 återvände han till Frankrike och arbetade i Cité des Arts i Paris, och framförde Transetyder i ett dansverk 12 études, med koreografi av Katariina Karlsson. År 2014 får Transetyder ytterligare två former. Hörspelet Pimeän nimi skrivet av Pipsa Lonka och regisserat av Tiina Luoma baserar sig på Transetyder och ensemblen Qconsort har också beställt ett arrangemang för renässansflöjter som uppförs 2014.    

 

Publicerad 15.11.2013 kl. 10:41

Bibliotek, hudfärg och hårkreationer!

 

Bibliotekarien Ylva träffade författaren Chimamanda Ngozi Adchie i samband med Helsingfors bokmässa. 

Här läser du hela intervjun.

Publicerad 14.11.2013 kl. 11:48

Vart har kattmänniskan tagit vägen?

Biträdande rektor Moa skriver:

När jag öppnade inkorgen i morse möttes jag av ett indignerat mejl från min förra katt Candide. Hon hade sett mig posera på en annan blogg med en hund och undrade – med rätta – var kattmänniskan i mig hade gått och gömt sig. Jag erkände att den p.g.a. yttre omständigheter hade gömt sig under hundhåren.

Det är faktiskt redan 15 år sedan Candide flydde undan familjens hundar till en säkrare plats i Baggböle. Vi försökte under ett helt år föra samman hundarna och kattorna men resultatet var alltid att de uppförde sig ”som hund och katt” när deras vägar korsades. Separationen var ofrånkomlig. För Candides del var det säkert en lyckträff, eftersom hon lever den dag som är i den ansenliga åldern av 23 år, om jag inte missminner mig. Men jag blir nog ännu helt öm till sinnes när jag ser en katt blicka in i kameran eller ta ett graciöst skutt på ett par meter upp på en bokhylla – den mjukheten och precisionen i rörelserna kan en hund aldrig efterlikna.

Candide och Saba. Muggen är för övrigt det strålande resultatet av en tvåtimmarskurs i porslinsmålning...

Det sägs att katter är svårare att lära än hundar. ”Jag är katt och jag kommer och går som jag vill”, var ett ofta hört citat i mitt barndomshem. Det oaktat försökte jag lära Candide och hennes syster Saba att gå på toaletten, eftersom de på den tiden levde inomhus i centrum av Helsingfors. Jag köpte ett wc-lock i plast, sågade ut ett hål i mitten, satte ett tvättfat – också det med hål i mitten – ovanpå och kattsand runt omkring. Slutmålet var att de skulle uträtta sina bestyr rakt genom wc-lockets hål.

Att få dem att hoppa upp och göra sina behov var ingen större konst, men de var mycket måna om att allt som de åstadkom skulle gömmas i sanden och inte falla ner genom hålet. Och om jag minskade på sanden demonstrerade de genom att placera små bruna högar bredvid wc-stolen. Längre än så kom jag aldrig i mina pedagogiska försök. Jag flyttade visst bort innan rören hade stockat igen av all kattsand.

I och för sig tror jag inte att man måste vara antingen hund- eller kattmänniska, även om någon undersökning gjort gällande att det finns skillnader mellan katt- och hundägare. Den ena gruppen är filosofisk och kreativ, medan den andra är disciplinerad och utåtriktad. Vilken är månne vilken? Och vilken grupp tillhör du?

undrar Moa

Publicerad 11.11.2013 kl. 21:15

Nu börjar det!

Kurssekreteraren Linda har fotograferat:

Fastän det bara är oktober och det ser ut så här utanför Arbis idag så har förberedeselerna för årets version av den traditionsenliga julvakan nu dragit igång.

 

Idag pysslade personalen det pynt som ska hänga i trapporna om några veckor, pepparkakor är årets tema.

 

Bland annat lärarna Peggy och Titti var med och pysslade koncentrerat.

 

Fina högar med glada gubbar och pepparkakor blev resultatet av dagens pysseltimme. Det slutliga resultatet får ni som sagt se i Arbis trappor om några veckor och förstås på Julvakan den 29.11.

Publicerad 30.10.2013 kl. 14:36

Привет, хорошо, ресторан....


Kurssekreteraren Linda har fotograferat:

På Arbis kan man studera många olika språk, bland annat ryska. Så här kan det se ut, här några bilder från onsdagens lektion i kursen Ryska I, intensivkurs:

 


Läraren Anna önskar deltagarna välkomna på dagens lektion!

 


Glada kursdeltagare.

 

Djupt filosoferande.
 

På schemat var bland annat lägenhetens olika rum och möbler.
 

Ivrigt diskuterande kursdeltagare.

Publicerad 24.10.2013 kl. 16:26

"Så otroligt vänligt!"

Byråföreståndaren Jan skriver:

Idag när jag kom till jobbet stannade jag upp vid ytterdörren och vänta på en äldre dam som gick en bit bakom mig för att hålla upp dörren för henne. Som tack fick jag ett stort leende och ett överraskat ”så otroligt vänligt!”. Det fick mig att tänka att en så självklar artig gest inte borde väcka så stor förvåning, fastän det var trevligt att bli tackad.

När jag berätta det här åt en kollega på kansliet svara hon med en anekdot från närtåget några dagar tidigare: när hon såg fem mänskor komma in genom dörren i rad, och varenda en släppte igen dörren på den som kom efter. Inte en enda tänkte på att hålla upp dörren för nästa i tur.

En undersökning i USA visar att unga mänskors empati har minskat med 40 % de senaste 30 åren, med den största förändringen de senaste tio åren. Det här märks säkert som en mindre förståelse för de som har det riktigt illa, men det märks också i vardagen som att man är oartig och t.ex. suckar och svär om man måste köa bakom en äldre person som är lite långsam vid kunddisken.

Forskarna som gjorde upptäckten försökte förklara förlusten av empati dels med att unga mänskor är mycket mer stressade än förr pga. att samhället har blivit så tävlingsinriktat och dels med att unga tillbringar mycket tid på nätet med låtsasvänner på sociala medier och därför tappar känslan för riktig vänskap ute i den verkliga världen.

Där tycker jag att Arbis har en viktig uppgift: att erbjuda mänskor i alla åldrar en miljö som är så gott som helt tävlingsbefriad och där man får träffa mänskor IRL (i riktiga livet). Också mänskor som är lite långsammare än man själv t.ex. för att de har levt ett halvsekel längre, men som också (vilket ingen dator kan) ler brett och varmt och tackar så fint för att man har hållit upp dörren.

Publicerad 23.10.2013 kl. 11:02

Stadsfullmäktiges frågetimme

Läraren i samhällsämne, Alexandra, skriver:

Förtroendevalda kallas de politiker vi ger våra röster åt i valen. De förutsätts sköta uppdraget i enlighet med sin övertygelse, till skillnad från dem som får ett uppdrag genom att anställas och förutsätts sköta det mer eller mindre utan hänsyn till sina egna åsikter. De som röstar i t.ex. kommunalval kan inte, i motsats till en arbetsgivare, ställa direkta krav på de förtroendevalda. Man får bara hoppas att de handlar i enlighet med sina vallöften.

Fyra politiker i Helsingfors stadsfullmäktige ställde den 8.10 upp på en frågetimme på Arbis. De övriga partierna och deras representanter visade att samtal med medborgare under denna form, inte hör till det de riktigt tror på.

I Helsingfors stadsfullmäktige sitter under denna period svenskspråkiga personer som representanter för alla partier. Det gav mig en anledning att kalla dem alla till Arbis för frågor av intresserade medborgare och en diskussion om angelägna saker.

Från vänster Björn Månsson (SFP), Pekka Tiusanen (Sannf), Thomas Wallgren (SDP) och Silvia Modig (Vänsterförbundet som inte syns på bilden) diskuterade det planerade metropolområdet kring Helsingfors, konkurrensutsättning inom sjukvården och utbildningen, Helsingfors parker och några frågor om ungdomars möjligheter att delta i beslutsfattandet i Helsingfors.

Publiken i vilken satt bl.a. skolelever, kursdeltagare på Arbis och en journalist, gick nöjda hem efter kvällen. Många saker hade klarnat för dem t.ex. varför Helsingfors aldrig fick ett ungdomsfullmäktige, vilket t.ex. Esbo har.



Politikerna strålade av välvilja, naturligtvis, men var också meddelsamma. Även de fick lära sig en del nytt, t.ex. att invandrare i Helsingforsregionen, varav flera studerar på Arbis, har svårt med att få statligt stöd för integration på svenska, trots att de inflyttade, enligt den nya lagen, skall få välja på vilket språk de vill integrera sig i Finland.
En frågetimme ordnas igen tisdagen den 4.2 på Arbis. Då skall det huvudsakligen handla om sjukvård i Helsingfors. Välkomna!
 

PS. Tisdag, förra veckan, deltog riksdagsledamot Ulla-Maj Wideroos i en diskussion på Arbis om ungdomsföreningsrörelsen i anledning av att Aapo Roselius skrivit en bok om denna folkrörelse ,från krigsåren till 200-talet. Det förtroende hon fick, då hon som 17-åring blev ordförande i en österbottnisk förening, har burit henne ända in i riksdagen, menade hon.  Jag vill tillägga att tydligen också till Arbis och en diskussion med en fåtalig men dess mera intresserad publik. Det är att leva upp till ett förtroende.

Publicerad 18.10.2013 kl. 10:24

Studiebesök på riksdagshuset

Läraren i konstämnen, Hans-Peter, delar med sig av några bilder:

Bilderna togs då deltagarna i kursen Art deco med Gunnar Finne besökte riksdagshuset den 4.10.

 

 

 

 

 

Publicerad 14.10.2013 kl. 13:07

Att växa och låta växa – en amatörodlares lycka

Byråföreståndare emerita, Tua, skriver:

Nu när dagarna blir kortare och luften klarare men kallare är det skönt att se tillbaka på den gångna sommaren – min första sommar som pensionär. Jag hade äntligen tid för ett av mina käraste fritidsintressen trädgård och natur. Det är länge sedan jag haft möjlighet att följa med vårens framskridande bland växter, fåglar och djur i Ekenäs yttre skärgård och det var litet som att bli barn på nytt att leva så nära naturen. Att följa med när de första blåsipporna vaknade, sjöfåglarna återvände och varje dag kunna höra nya fågelläten från de allt mer grönskande träden. Och ha möjlighet att iordningställa ett nytt stort potatis- och grönsaksland som skulle ge egen skörd på bordet hela sommaren igenom. Nåja, det där med skörden kunde ha blivit bättre på grund av långvarig torka, men själva känslan att kunna ta upp sin egen potatis direkt från en solvarm jord och plocka en skål jordgubbar som efterrätt är svår att överträffa.

Jag vill också passa på att tacka Arbis timlärare med Camilla Bergendahl och Birgit Storå i spetsen för den storartade gåvan vid min pensionering. För summan de samlat in har jag förverkligat mina odlingsdrömmar: jordgubbsplantor, hallon- och vinbärsbuskar, luftlök, frön och plantor av alla de slag. Som vanligt var jag litet för sent ute med mina fröinköp, alla de vanligaste varianterna var slutsålda och jag valde i stället nya helt främmande frön som lila bönor och slanggurka för frilandsodling – härefter är de mina favoritgrönsaker som förutom att vara jättegoda gav en enorm skörd! Också jordgubbsplantorna var ett ”enda alternativet-köp” och jag kunde inte ha valt ett bättre alternativ också om det hade funnits, de här tolv plantorna har fortfarande ända sedan midsommar både mogna bär och kart, de blommar och skapar nya plantor för ett utökat jordgubbsland. Dessutom är de vackra och jättegoda.

Jordärtskockor gick heller inte att få tag på, men då ryckte min forna kollega Alexandra Ramsay upp med en kasse nyupptagna skockor och nu frodas de men kom så sent i jorden att skörden blir optimal först i maj nästa år. Hurra för grönsaker som klarar vintern under snön! Förhoppningsvis gillar vattensorkar inte jordärtskockor...

Jag har dessutom lyckats få tag på en del gamla kulturväxter som hör hemma just i skärgårdsmiljö och i gåvan ingick också en bok om insamling och förvaring av olika frön som kommer att resultera i nya spännande blommor under nästa säsong. Det är litet som om en gammal själ skulle blomma upp i takt med blommorna. Dessutom lär trädgårdsodling vara en utmärkt motionsform, i synnerhet för pensionärer!

 

Publicerad 10.10.2013 kl. 09:40

Visst har biblioteken en framtid!

Bibliotekarien Ylva, skriver:

När du läser det här har Sveriges största litterära mingel, Bok-och biblioteksmässan i Göteborg, precis slagit igen dörrarna för i år och Finlands dito ska öppna sina om några veckor. Dessa stora offentliga mötesplatser i litteraturens namn växer sig allt större för varje år. I Göteborg får biblioteksdebatten allt mindre utrymme, i Helsingfors saknas den nästan helt och hållet.

Här om dagen kom nya numret av Tidningen Vi till biblioteket. Under rubriken  Bye, bye, bibblan? skriver Anders Mildner om bibliotekens situation och framtid.  Den dystopiska ingressen avslutas retoriskt: ”Inom hundra år kan dörren bakom den sista besökaren ha stängts för alltid? Målar nu inte Mildner f*n på väggen tänker jag och läser vidare.  Förutom en historisk tillbakablick på folkbibliotekens uppkomst i Sverige (heja Valfrid Palmgren 1877-1967) talar biblioteksforskaren Joacim Hansson och it/kommunikationsbibliotekarien Anna-Stina Takala om hur de ser på dagens och framtidens bibliotek.

Flera intressanta perspektiv lyfts fram, men att det inte talas om bibliotekens situation i de egna leden eller att allmänheten inte skulle delta i debatten tycker jag inte stämmer. I planeringen av nya Centrumbiblioteket i Helsingfors har allmänheten bjudits in för att ge sina synpunkter hur det nya framtida biblioteket ska utformas och innehålla, på bloggar, i tidskrifter diskuteras bibliotekens vara eller icke-vara.

Naturligtvis måste biblioteken * följa med sin samtid men det behöver inte vara något negativt.  Joacim Hansson påpekar att allmänna biblioteken står för en viss typ av samhällsbygge och när det förändras så förändras också de institutioner som bygger upp det.  Förvisso men vilket samhälle vill vi ha och för vilka?

Jag instämmer med Annika Koldenius som i sitt svar på Mildner lyfter fram att vi ska behålla det som är bra med bibliotek och ändra på det som behövs för att kunna verka i ett modernt samhälle.  Sen vill jag påpeka att biblioteken är ett av de få, kanske det enda, icke-kommersiella offentliga rum, som är öppet för alla.  Jag ogillar tanken på att ett liberalt nyspråk från näringslivet börjar sippra in på bibliotek men också i skolan och bildningsinstituten - ”kunder” istället för ”biblioteksbesökare, elever.”                     

Tanken om att nischa och skapa specifika rum för olika typer är jag inte förtjust i. Jag vill inte bli klassificerad enligt något fördomsfullt system: ”Är du småbarnsmamma? Då byggs ett rum för dig, med anpassat möblemang och litteratur. Är du en 30+ kille mitt i karriären? Då får du något som passar dig!”  Hur skall man då kunna upptäcka nya saker? Att låta sig bli överraskad är en viktig roll inom all kulturverksamhet. Visst har biblioteken en framtid, i allra högsta grad. Inte minst med tanke på att inkomstklyftorna ökar och allt fler får allt mindre i plånboken. Den kommer larmrapporter om att läskunnigheten minskar bland barn och unga, så om vi tycker att ett inkluderande samhälle med hög läskunnighet är viktigt borde vi snarare satsa mer på bibliotek och läsfrämjande, strunt samma om det sker på paddor eller papper Grundfrågan är den samma: Hur vill vi att samhället ska se ut nu och i framtiden?

*också bildningsinstituten verkar stå inför en liknande identitetskris, vilket Björn Wallén pekade på under sin föreläsning på Bildningsalliansens kick-off fredagen 27.9 i Tammerfors

 

Publicerad 07.10.2013 kl. 08:41

Personalen på Helsingfors arbis bloggar om livet på och utanför Arbis.

Senaste kommentarer

14.02, 12:28Lapptäcken på Arbis av Helena
14.11, 23:47Vart har kattmänniskan tagit vägen? av Dessis och Esskils matte (som också gillar hundar)
23.10, 19:47"Så otroligt vänligt!" av