Vackra höstbilder

Informatören Maria tog med sig kameran på en promenad bland höstlöven:

 

 

Publicerad 08.11.2012 kl. 09:29

Arbetet som ingen ser

Byråsekreteraren Jan skriver:

När jag studera till kulturproducent fick jag lära mig att en producent har gjort ett lyckat arbete om ingen märker att han eller hon finns. Om allt fungerar bakom kulisserna behöver publiken inte tänka på allt arbete som har krävts för att göra det som händer på scenen möjligt. Lite likadant är det med oss på Arbis kansli, förstås måste vi synas och höras i kundtjänsten, men annars är vi som kuggarna bakom urtavlan som man inte behöver se för att veta vad klockan är (och när kurserna börjar).

Just nu utvecklar vi ett nytt it-system för kursregistret tillsammans med de andra arbisarna i huvudstadsregionen. Det är ett arbete som med alla sina planeringsstadier redan har pågått i ett par år och så småningom skymtar slutresultatet. Det var ett lite mindre it-företag, Grynos från norra Österbotten, som vann upphandlingen, och det har varit betydligt trevligare att arbeta med dem än med de riktigt stora it-hus som jag har erfarenhet av från tidigare. Det rör sig om ett gäng unga, ivriga programmerare som anstränger sig för att göra ett resultat som alla är nöjda med och hittills har de gjort ett bra jobb.

Det att vi byter kurshanteringssystem kommer så småningom också att märkas för eleverna, kanske fr.o.m. nästa läsår alltså hösten 2013. Främst på att vi byter anmälningssystem på webben i samma veva, men mer info om det här senare, det är inte ännu fastslaget hur det kommer att se ut. Under tiden hoppas jag att ni knappt märker att kansliet finns, för då har vi gjort ett bra jobb, förutom förstås om ni vill ha tag på kundservicen.

Publicerad 05.11.2012 kl. 10:31

Boktid

Bibliotekarien Ylva pratar om Kaj Korkea-Ahos bok "Gräset är mörkare på andra sidan" :

Se inlägget här;

http://arenan.yle.fi/tv/1670595

Kaj Korkea-Aho besöker Arbis författarafton 7.2.2013

Publicerad 31.10.2012 kl. 11:24

Måndag morgon...

Biträdande rektor Moa skriver:

Man har sina ritualer – så också jag. När jag sätter mig i tåget på morgonen tar jag först fram min månadsbiljett så att jag inte ska behöva börja söka den i min bottenlösa ryggsäck, medan konduktören står och trampar bredvid mig. Sen kollar jag e-posten i min arbistelefon och kastar ett öga på kalendern för att se vad den har planerat att jag ska göra under dagen. Och det var ju tur att jag gjorde det också i dag för på kl. 8.00 står det: BLOGGA!

Visserligen är klockan inte ännu åtta men som den lutherskt pliktskyldiga människa jag är, griper jag mig ändå verket an. Därefter följer hjärnsläpp. Vad farao ska jag blogga om? Kommunalvalet kanske? Risken är att du kära läsare redan har hört och läst just så mycket som du vill om det. Men för Arbis del är det de facto ganska spännande att titta på resultaten – någon av de invalda kommer nämligen att bli ny ordförande för Arbis direktion i och med att vår mångåriga ordförande Sture Gadd inte mera ställde upp i valet. Och det är ingen helt oviktig fråga. Att ha en egen direktion och en ordförande som engagerar sig i Arbis frågor på kommunalpolitisk nivå är en enormt viktig kugge i Arbis "maskineri".

Tåget rullar punktligt (!) in på stationen i Helsingfors och följande ritual tar vid: att gå genom hela tåget till första vagnen för att väl framme ha kortare väg till Arbis.

Publicerad 29.10.2012 kl. 09:29

Vem vill inte bli mer kreativ?

Jolanta Gustafsson, timlärare i textil och it, skriver:

Jag brukar flitigt köpa böcker, men i och med att jag sysslar rätt mycket med hantverk blir de ofta olästa. Senaste veckoslut blev dock mitt behov av att läsa större än viljan att förverkliga mina hantverksmässiga idéer. Så jag började titta igenom de köpta men olästa böckerna, som tyst och snällt stod i hörnet och väntade på min uppmärksamhet. Och ta-dam, där hittade jag den, en bok som räddade mitt veckoslut - Kreativiteten kommer av sig själv av Bengt Renander (2005).

Vem vill inte bli mer kreativ? I dagens föränderliga värld är det nästan ett måste att vara kreativ. Jag började skumma igenom det första kapitlet. Det lät inspirerande och hoppingivande - vem som helst kan utveckla sin kreativa förmåga, stod där. Så jag torkade av dammet och sjönk ner i soffan för en lässtund

Boken är lätt skriven, med ett klart och tydligt formulerat budskap. Att vara kreativ betyder att ha förmågan att lösa problem som inte har en färdig lösning. Det gör man genom att få en idé. Men hur får man idéer? De kommer ju när de vill. Och varifrån kommer de? Jo, de kommer från dig själv. De goda nyheterna är alltså att du inte behöver resa långt borta eller gå på en kurs för att hitta idéer, för det är inte där som idéerna finns. Nej. Idéerna kommer från dig själv, och det betyder att de finns någonstans i dig. Så det är bara att hitta sig sjäv, eller den delen av dig som producerar idéer. Och det gör man genom att lära sig betrakta sina tankar och känslor, att acceptera dem sådana som de är, och sedan våga leva livet fullt ut.

Jag tyckte om boken, den är definitivt värd att läsa. Men jag tror att metodik som beskrivs inte är så lätt att tillämpa. Det är ett meditativt sätt att utveckla sin kreativitet, så man måste vara en person som tycker om att meditera.

Medan jag höll på att läsa boken kom jag ihåg allt möjligt annat om kreativitet som jag läst någonstans tidigare eller sett på tv. Det finns övningar i kreativitet som är mera handlingsbetonade och passar att göra även i en grupp. En övning gjorde ett särskilt stort intryck på mig. Man väljer ett föremål med en funktion som är välbekant för alla. Sedan försöker man hitta på så många som möjligt andra funktioner för detta föremål. Ett klassiskt exempel är en socka. Om en socka går sönder, vad kan man göra med parets andra socka? Jag minns nu inte så många svar som kom på denna fråga, men jag minns att vissa av dem inte var så praktiska. Men det får det vara - man skall inte bromsa sig själv, utan man skall låta alla svar komma. Sedan kan man välja de som man tycker bäst om.

Så varför inte ta och göra en sådan övning tillsammans? Men vi skall ha något annat än en socka. Jag föreslår: knappar. Det är något som brukar slängas bort tillsammans med gamla kläder. Men om man nu skulle försöka tänka på hållbar utveckling, skulle man kunna börja klippa ut knapparna. Och vad skall vi då göra med dem? Skriv gärna ditt förslag!

Publicerad 26.10.2012 kl. 10:53

Vår fattiga svenska

Rektor Gunborg skriver:

Bergrothsällskapet firade häromdagen sin 20-årsfest. Sällskapet sysslar med språkvård, vilket en del av er säkert vet. Årligen ordnar man i maj en s.k. språkvårdsdag i samarbete med Hanaholmens kulturcentrum och där brukar vara mellan 100 och 200 deltagare, beroende på vilket tema man har valt för året. Det är intressant och trevligt att språkfrågor numera intresserar så många människor.

På festen berättade Mikael Reuter vem Hugo Bergroth egentligen var. För människor i min generation var han ett begrepp. Han skrev nämligen en mycket känd bok som heter Finlandssvenska som tog upp de ord och uttryck som är typiska för finlandssvenskan och som inte alls förstods eller som direkt missförstods av sverigesvenskar. Vi fick i skolan lära oss spalt upp och spalt ner med de här egenheterna i vårt modersmål. En av Bergroths deviser var att man skulle lära sig finlandismerna så att man då man använde dem gjorde det avsiktligt och inte av ren slapphet. Och så skulle man naturligtvis vara medveten om att de inte skulle användas i Sverige.

Catharina Grünbaum, mångårig och numera pensionerad språkvårdare på Dagens nyheter, uppträdde också på festen. Hon talade om ”vår fattiga svenska”, och naturligtvis i ironiska, men också lyriska ordalag. Inget språk är fattigt, språk fungerar bara på olika sätt. Det kan vara bra att komma ihåg när vi nästa gång påstår att något inte går att säga så bra på svenska men väl på finska eller engelska.

Jag brukar säga att det inte finns en enda tanke som jag kan tänka som jag inte också kan formulera på svenska. Vi måste bara se till att vi ständigt kommer åt att använda vårt språk både i tal och i skrift så att det inte rostar. Det är så besvärligt att putsa bort rostfläckar.

Publicerad 23.10.2012 kl. 13:52

Fyndigt på Facebook

Språkläraren Anna skriver:

Den gångna veckan har bjudit på mer eller mindre fyndiga statusuppdateringar bland mina FB-vänner. Utnämningen av årets nobelpristagare var ett tacksamt tema. Kinesen, som ingen hört talas om döptes snabbt om till Yo Man i äkta hip hop anda. Prismotiveringen kommenterades också livligt. Hör här:

Mo Yan får priset för att han skriver med "hallucinatorisk skärpa". Vad är det och framförallt: varifrån tar de allt? Driver ni med oss, Akademien?

Stalltips: nästa år går priset till en kazakstansk dramaturg för att hen (hen!) regisserar med "kylig värme och intim distans". Sign. Postmodernistisk Neanderthalare

På tal om ”hen” förresten. Några västnyländska FB-vänner undrar hur ”hen” skall tillämpas i dialektala sammanhang.  Hur blir genitivformen? Vi säger ju redan ”hanses” och ”hennas” i Västnyland. Skall det nu bli ”hensas”? För ”hannes” kan det väl inte bli? Det är ju diskriminerande, om något!

Publicerad 15.10.2012 kl. 13:57

Ute i svampskogen

Språkläraren Heidi skriver:

I höst har det funnits väldiga mängder av olika slags svampar, vilket har varit mycket glädjande för en ivrig svampplockare. Det viktiga när man plockar svamp är i alla fall att veta vilka svampar som är ätliga och vilka som är rent av giftiga och livsfarliga - en bra svampbok hjälper till om man vill kolla svampar som man är osäker på. Kantareller räknas ju som svamparnas adel och dem har jag påträffat redan i slutet av juli och också i lördags. Många är de svamprätter som jag tillrett i höst av bl.a. kantareller och trattkantareller!

Man borde ha med sig en luftig svampkorg och en bra svampkniv samt för skogen lämpliga kläder och skor när man beger sig för att plocka svamp. En sax kan också underlätta plockning av tunna svampar som växer i klungor. Karta och kompass (eller t.ex. en mobiltelefon med gps) är också att bra att ha med sig i skogen. Det är faktiskt lättare än man tror att irra bort sig då man springer runt i svampskogen om det finns massor av likadana träd omkring titt som tätt! Så sägs det också att man inte ska vara för tystlåten i skogen för att en eventuell björn ska höra en och låta en vara i fred. 

Själv plockar jag svamp endast i bekanta skogar i Lappträsk i Östra Nyland, för där behöver jag inte konkurrera med så många andra plockare som på större orter. Förutom att i år kom det fram att en man i grannskapet har kommit på idén att plocka svamp och sälja det till restauranger i Helsingfors. Det skulle vara intressant att veta hur mycket han fick betalt för svamparna... Mannen sade att allemansrätten ger rätt till att plocka bär och svamp till och med på några meters avstånd från boningshus. Detta kan man nog ha olika åsikter om och i media har det ju talats livligt om allemansrätten i år och vad den egentligen berättigar oss till.

Svampplockning är i varje fall avkopplande och samtidigt får man motion och förhoppningsvis en dos av frisk luft. Och det bästa är om man samtidigt har gott sällskap med sig så att tiden inte blir lång.

kantarell - kantharellus cibarius

Publicerad 09.10.2012 kl. 13:43

Get together

Svenskläraren Annette skriver:

På fredag kväll sjöd det av liv på Arbis! När jag kom uppför trapporna till andra våningen möttes jag av ett sorl av röster och människor från en massa olika länder. Om jag skärpte örat kunde jag höra svenska, engelska, finska, ryska m.m. talas.

Det var andra gången som Arbis ordnande en Get together-kväll för utlänningar. Idén med evenemanget är att skapa möjligheter att träffa nya människor, umgås, nätverka och bekanta sig med Arbis och andra möjligheter som finns i huvudstaden. Vid infoborden fanns Luckan, Kulturkontakt Nord  och Arbis bibliotek representerade. Vid de övriga borden hölls små workshopar där man själv fick pröva på olika saker. Några formade flitigt marsipangrisar, andra skapade vackra örhängen, någon löste en frågesport på svenska, andra målade vackra teckningar eller skapade vackra motiv och tryckte dem på tygkassar. Vid borden  var stämningen uppsluppen och nya kontakter knöts. Utan Arbis försträffliga timlärare hade de här workshoparna inte varit möjliga. Ett stort tack till er!

Men det roliga tog inte slut här. Efter allt hårt arbete var det dags för mat och umgänge i festsalen med Reidar Wasenius som speaker. Han hälsade alla välkomna på en massa olika språk och lyckades verkligen trollbinda sin publik. Emilie satt också fart på publiken med rörelsesången "Nu går vi ut på vår balkong..." och Arbis blåsorkester lät publiken njuta av god musik som också lockade alla barnen till dans.

Ett stort tack till alla som deltog och hjälpte till och gjorde kvällen lyckad!

Publicerad 03.10.2012 kl. 13:58

Har du visor min vän?

Musikläraren Emilie skriver:

Denna sommar och höst har jag slukat självbiografier av kända musiker och kompositörer. Jag avslutade nyligen Yrsa Stenius bok om Jussi Björling och väl tillbaka på jobb på Arbis stack Ylva på Arbis bibliotek Edith Piafs självbiografi Dansat med lyckan i handen på mig.

Jag gissar att jag är intresserad av att veta vad det var som fick dessa stora musikpersonligheter att offra allt annat för musikens skull och hur i hela världen de bar sig åt för att med sin musik och sina visor lyckas beröra generation efter generation. Vad var det som de hade som ingen annan hade?

Klart är i alla fall att båda artisterna hade en otrolig drivkraft. De bara måste få sjunga och genom sin musik berätta historier. Båda artisterna framförde också främst enbart sådana sånger som berörde dem själva. Piaf skriver följande om den gång då hon för första gången hörde sången L’Etranger: “Och redan av de första raderna kände jag mig helt omtumlad. Jag glömde allt ... Det var som om jag drabbats av yrsel. Eller snarare som om jag fått ett knytnävsslag i mellangärdet. Den här sången uttryckte med sina enkla ord känslor som jag själv hade upplevt ... det är just den visan jag vill sjunga och ingen annan”.

Georg Malmstén är i Finland en person som med sina visor och schlagerlåtar lyckats beröra och engagera flera generationer. Måndagen den 8 oktober kl 18.30 ordnas det på Arbis ett Georg Malmstén evenemang då vi får höra Georg Wallgren berätta om Georg Malmsténs liv och musik. Under kvällens gång framför också Sven Sid visor av Georg Malmstén och publiken får delta i allsången. Visor är också för övrigt välrepresenterade i detta års musikprogram på Arbis. Ta gärna en titt i kurshäftet för mera information.

Publicerad 27.09.2012 kl. 10:53

Färdas sakta genom litterära universum

Bibliotekarien Ylva skriver:

Jag ♥ höstens första författarsamtal på biblioteket!

Förra torsdagen hade vi äran att gå in i  Hannele Mikaela Taivassalos litterära universium tillsammans med Jenny Kajanus som ciceron!  Det är så givande att i lugn och ro få ta del av en författares verk och där litteraturen står i fokus.  Jag har kommit till en punkt då jag i allt högre grad finner att det undersökande, fördjupande, långsamma är det intressanta, oavsett om det gäller litteratur, möten, samtal... Framförallt är skönt att få jobba i en sådan miljö där bokprat och författarmöten inte handlar om ett desperat  köpa-sälja. Långsiktighet framom det säsongsaktuella utan att det för den skull förlora aktualitet. Det finns inte så många fysiska platser kvar och därför är jag glad att Arbis bibliotek är ett sådant rum. Höstens tid är ju också bokmässornas tid och tanken på det uppskruvande tempot på  t.ex. Göteborgs bokmässa där det snabba kommersiella är i fokus gör mig helt matt.

Hannele Mikaela Taivassalos fängslade mig med magiska uppläsningar ur sina böcker Fem knivar hade Andrej Krapl och Åh kom och se här. Samtalet rörde sig vindlande mellan Twin Peaks, den österbottniska leran och kulörta lyktor på båtarna mellan Sverige och Finland. Skevheter, förskjutningar, drömmar och slut. Vad som än sägs på baksidan till Åh kom och se här tar Hannele Mikaelas litterära universum inte slut utan färdas, expanderar och lever i mellanrummen mellan ljus och skugga. I vår kommer hennes nya roman som är en vampyrhistoria! Fram till dess rekommenderar jag att ni kommer upp och lånar hennes böcker.

 


Foto: Fredrik Therman.

Publicerad 21.09.2012 kl. 10:18

Superenkel äppelkaka

Hushållsläraren Karin skriver:

Här kommer hösthälsningar från undervisningsköket. Fast sommaren har varit lite dålig så har det ändå mognat en hel del äpplen och den bästa äppeltiden börjar nu alldeles snart. Därför kommer här nu ett gott äppelkakarecept. Superenkel äppelkaka.  Grädda äppelkakan i en avlång brödform.


Äppelkaka (6 pers)


Ingredienser


Äppelkaka
150 g  smör

2 dl  strösocker

2  ägg

2 dl  vetemjöl

1 dl  havregryn

1-2  äpplen

Garnering
 ev. florsocker

 
Vaniljsås
3 dl  mjölk

2  äggulor

2 msk  strösocker

2 tsk  potatismjöl

2 krm  vaniljpulver

2 dl  vispgrädde


Tillagning
1. Sätt ugnen på 200°. Smörj och bröa en avlång form, ca 11/2 liter.
2. Smält smöret och låt det svalna något. Rör samman smöret med socker, ägg, mjöl och havregryn. Häll smeten i formen.
3. Ansa, kärna ur och skär äpplena i tunna klyftor. Stick ner dem i ett snyggt mönster i kakan. Grädda mitt i ugnen ca 25 min. Pudra ev över florsocker.
4. Servera kakan ljummen med kall vaniljsås.

Publicerad 13.09.2012 kl. 09:58

Annika Lund i Min morgon

Annika Lund berättar om sina kurser i broderi och tygdesign, i tv-programmet Min morgon 29.8.2012 :

http://arenan.yle.fi/tv/1623847

Intervjun med annika börjar vid 0:41:30

Publicerad 05.09.2012 kl. 10:35

Öppna hus, öppna sinnen, öppna platser

Planeringsansvariga läraren i samhällsämnen Alexandra skriver:

Vad gör en resa riktigt lyckad? – Att få kontakt med lokalinvånare, är mitt svar. För då öppnar sig ofta dörrar, både rent konkret och i överförd bemärkelse, så att man förstår ”urinvånarna” och deras kultur.

Förrförra lördagen 25.8 fick jag uppleva hur dörrar och sinnen öppnade sig då jag ledde en Arbisutfärd med 28 kursdeltagare från huvudstadsregionen och Borgå till evenemanget Lovisa Historiska Hus. Årets tema var herrgårdar ,så vi började med att besöka Labby gård i Isnäs. Bussen gled in i steniga hagar med kor och vildgäss på bete. Längst ute glimtade ett soligt hav och luften doftade av nymogen säd och äpplen. Husbonden serverade kaffe och svamppirog på sin egen veranda och berättade om släktleders obrutna odling av landskapet, som från medeltiden och till våra dagar sett ungefär lika ut för att det alltid odlats ekologiskt och med betoning på mjölk- och köttproduktion på gården.

Samma värme och vilja att bjuda på sig själv och sin miljö fanns i själva staden Lovisa. Husen som stod öppna fanns mestadels i delar av staden som tidigare bebotts av småfolk ,och de som i dag bor där verkade inte heller simma i pengar. Få av husen var färdigt renoverade utan man inbjöds att se ett arbete på gångs, ett kreativt skapande som styrdes av plånboken och den egna smaken och möjligen en vilja att leva hållbart. Priset i att bygga och bo på det sättet togs kanske av paret som, med hjälp av den arkitekt som guidade oss, förvandlat metodistförsamlingens gamla kyrksal till fyra rum på tre plan.

Människorna som ställde upp, med det ena eller det andra, njöt synbart av det och samtidigt gjorde de en hel del nytta för sin stad, genom att ge den en positiv image och locka nya invånare. Med värme omtalade en av resenärerna damen som sålde smörgåsar på torget men som, då kursdeltagaren sade att hon nog var riktigt hungrig, hänvisade den potentiella kunden till närmaste krog, i stället för att föreslå att hon skulle köpa två eller flera smörgåsar för att orka vidare. Allt med stadens gemensamma bästa inför ögonen, tror jag.

I går morse blev jag kallad till en liten ceremoni på Helsingfors gamla begravningsplats. Det hade nämligen gått jämnt 250 år sedan mannen som gav Helsingfors dess image med breda gator och stora torg föddes, tisdagen 28.9.1762.  J. A. Ehrenström växte upp på Sveaborg. Hans föräldrar hade inte råd att sätta pojken i skola men gav själva honom allt det de kunde dela med sig av. Johan Albrecht fick en militär karriär, i pappans fotspår. Olika ödets nycker förde honom till Gustav III:s hov i Stockholm ,där han fick vidareutveckla sin arkitektoniska talang. Det var C.L. Engel som ritade husen då Helsingfors blev huvudstad och fick ett nytt centrum men Ehrenström gjorde stadsplanen. Så fick Helsingfors esplanader, boulevarder och stora torg - femtio år före Paris!

Helsingfors monumentala centrum tillhör inte bara helsingforsarna utan är alla finländares egendom. Staten har stått för fiolerna, alla medborgare bör självklart känna sig hemma där, om de kan det.  Privathusen i Lovisa tillhör bara sina ägare. Det är mycket speciellt att få komma in i dem och bli innesluten i en Lovisagemenskap. Att öppna hus, öppna sitt sinne och att bygga öppna platser det kan bära långt. Upplevelserna blev en fin öppning på arbissäsongen och livet i stan efter sommaren på stugan!


Läs mera om Lovisa Gamla Hus på den här länken: http://loviisanwanhattalot.fi/

och om J.A Ehrenstöm här: http://www.kansallisbiografia.fi/kb/artikkeli/4497/

Deltagare i Arbisutfärden och projektet Balansakten ,som är ett samarbete mellan Helsingfors arbis, Esbo arbis, Lovisa och Kyrksätts MI och folkakademin i Borgå, bekantar sig med en kyrka i ”ner i stan” i Lovisa som byggts om till bostadhus. Bild Matti Lievonen.

 

En veranda i stadsdelen Garnison illustrerar kreativ inredning av gamla hus. Bild från Lovisa Historiska Hus evenemangets hemsida.

 

Publicerad 03.09.2012 kl. 09:41

Höststress och vår tids intresse för dieter

Meditationsläraren Jan skriver:

För en tid sen läste jag en text där man frågade sig varför mat och olika dieter har blivit ett samtalsämne som tränger undan så många andra när mänskor träffas. Jag för min del, som tycker om god mat, förundrar mig inte så mycket över det här, men jag har ändå några tankar om ämnet.

Inom den yogiska livsstilen spelar dieten en viktig roll. När jag bodde hos min lärare, som var en indisk munk, var varendaste liten ingrediens under luppen. De klassificerades enligt en indelning som används på allting inom yogafilosofin: enligt huruvida de var tamasika – sådant som får en att känna sig tung och slö, rajasika – sådant som gör en rastlös och stressad eller sattvika – sådant som hjälper en att bli harmonisk, alltså sådant som är önskvärt.

Vår nutid tippar farligt över mot den rajasika sidan, den är full av den "raja guna" (hetsande kvalitet), som gör mänskor rastlösa och stressade. Då är det inte konstigt att mänskor försöker balansera allt detta rajasika - stressen - med sin motsats, tamasika - sånt som bromsar upp sinnet, gör en slöare och mer passiv, t.ex. för mycket och fel sorts mat. Det är inte konstigt att mänskor föräter sig och sen börjar söka efter dieter när ”välfärdssjukdomarna” hotar.

Som meditationslärare hoppas jag förstås att mänskor med tiden skulle börja slippa stressen genom att direkt söka sig till det sattvika (det harmoniska) istället för att ta omvägen att balansera rajasika med tamasika (vilket sällan är hälsosamt i längden). Det är inte bara meditation och yoga som är sattvika, förstås är en balanserad bra kost det, men också motion, att röra sig i naturen eller sköta om sina grönväxter, att läsa böcker med eftertanke för att nämna några.

Sen kan man kanske hoppas att allt efter mänskor hittar sin balans och harmoni, att de hade mer tid och ork att prata om varför världen idag är så full av rajasika, stress och hets, och vad vi kan göra åt det.

Publicerad 29.08.2012 kl. 13:44

Personalen på Helsingfors arbis bloggar om livet på och utanför Arbis.

Senaste kommentarer

14.02, 12:28Lapptäcken på Arbis av Helena
14.11, 23:47Vart har kattmänniskan tagit vägen? av Dessis och Esskils matte (som också gillar hundar)
23.10, 19:47"Så otroligt vänligt!" av