YANSIMALAR – reflektioner

Publicerad 28.10.2014 kl. 15:05

Musiklärare Anna skriver:

Hälsningar från Istanbul

De små rätterna blir fler och fler och snart är vårt bord fulldukat med meze läckerheter av alla de slag och vi börjar ångra att vi alls beställde någon varmrätt. Samtidigt blir människovimlet allt större och livligare, folk i alla åldrar har kommit ut på middag i stora sällskap och är högljudda och glada. Ingen låter ösregnet utanför gatuserveringens parasoll störa deras festhumör, det verkar faktiskt som om vi är de enda som låter våra dyblöta skor irritera oss en liten aning.

Där kommer de nerför trappan. De svartklädda musikerna som underhåller restauranggästerna. Den vanliga sammansättningen är klarinett, keman eller violin, darbuka, qanun eller en sorts turkisk cittra och tamburin. Och så sätter de igång. De går från bord till bord och spelar några låtar vid varje och alla stämmer in i sången. De spelar högt och rakt i örat på en. De måste vara frågan om riktiga traditionella godingar, för varenda restauranggäst kan orden och klappar takten till. Rytmiken ja, taktarten är inte 4/4 utan det är långa osymmetriska rytmmönster som människorna klappar och ackompanjerar sin sång med. Spännande. Tänk att det löper så smidigt och naturligt för dem alla. Det här har nog kommit med modersmjölken för dem, tänker jag. Och avundas deras känsla av samhörighet. Där sjunger och klappar de alla av hjärtans lust, hela restaurangen som en enda orkester trots att de sitter vid sina egna bord. Vi är de enda turisterna där. Men vi välkomnas med i musiken med deras blickar, det räcker att vi vaggar med i rytmerna, så är vi i alla fall till synes en del av allsången.

Fast egentligen. Visst kan man hitta samma känsla av samhörighet också hos oss. Kanske inte under riktigt lika spontana förhållanden ute i vimlet på stan men ändå. Tanken med ett Arbis för alla innefattar egentligen också samma känsla av gemenskap som de sjungande och klappande kroggästerna i Istanbul förmedlade. Att våga gå med, att våga bjuda lite på sig själv utan att någon betygssätter det man får till stånd. Att utveckla sina färdigheter tillsammans med likasinnade i en uppmuntrande miljö och hitta en plats i ett socialt sammanhang. Tröskeln ska vara låg att komma med och prova på något nytt. För visst är det så: Att delad glädje är dubbel glädje.

Här en spännande webbsida om turkisk musik:

 

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 6 med bokstäver?

Personalen på Helsingfors arbis bloggar om livet på och utanför Arbis.

Senaste kommentarer

14.02, 12:28Lapptäcken på Arbis av Helena
14.11, 23:47Vart har kattmänniskan tagit vägen? av Dessis och Esskils matte (som också gillar hundar)
23.10, 19:47"Så otroligt vänligt!" av